En vårdag när snöbäckarna porlade i körsbärsdungen på landet var lien borta. Den gamla trotjänaren med sitt lena nötta handtag och sönderhackade egg fanns ingenstans. "Den är stulen", sa min far, den gamle försäkringstjänstemannen som oroar sig för två saker i livet: fukt och tjuvar. "Nehej", sa vi och började leta för att snart hitta den hängandes i en björk, lätt rostig efter vinterns vedermödor.
Det är mycket sällan tjuvar som varit framme när ett föremål försvunnit. Ändå behöver man inte sova med en golfklubba som skurkdödare under sängen för att då och då drabbas av en bovkonspiration.
Min dyra fina märkeskappa till exempel. Jag fann det omöjligt att den var kvarglömd på jobbet samtidigt som den var än mer omöjlig att hitta hemma. Min överhettade hjärnas slutliga analys var att någon måste ha öppnat den olåsta ytterdörren, smugit in och tagit kappan i hallen. Kanske samma brottsling som ett par veckor senare lade vantarna på mina svarta mockakängor som jag helt säkert ställt på plats dagen innan. Kappan hängde plötsligt i garderoben ett halvår senare. Min omedelbara slutsats var att tjuven måste ha återvänt och hängt upp plagget vilket fick maken att undra om det inte var dags att återuppta terapin.
Det finns något djupt obehagligt att bli påkommen med förföljelsemani. Det berör den mest väsentliga sociala överenskommelsen, den om förtroende, och motsatsen påstås också blotta något om den egna själen. Som man känner sig själv känner man andra.
I själva verket handlar sökandet och efterföljande konspiration om bristen på kontroll. Det händer för mycket. Vi äger för många saker. Och var är min telefon?
Det var bara en vecka sedan den förra luren torskades på väg hem från Tallinn när den nya var spårlöst försvunnen.
För en gångs skull förbannade jag bara mig själv och mitt saggiga undermedvetnas förmåga att lägga bort saker utan att veta var. Fickorna är tomma. Bilen är genomsökt. Väskorna är muddrade 22 gånger då jag påminns om appen "Find my iphone". En inloggning på datorn och plötsligt ser jag telefonen.
Två kvarter bort. En grön prick lyser klart en hundra meter från den plats där jag vände ryggen till den öppna bildörren när jag packade ur nyårsväskorna.
Upphetsningen är stor: "Det är någon som har SNOTT min telefon, och jag SER var den ÄR". Polisen tar allvarligt emot anmälan och råder oss att fortsätta hålla koll på den gröna pricken. Om telefonen bestämmer sig för att ta en promenad ska vi ringa till vakthavande som skickar en patrull.
Vi tar reda på adressen till tjuven. Twittervännerna föreslår ett baseballträ och en tur på stan. Maken formulerar hotfulla sms: "Vi vet var du är. Du kommer aldrig kunna använda telefonen!".
Då börjar pricken röra på sig. Från gårdshuset till livsmedelsbutiken och tillbaka igen för att slutligen landa på den lokala syltan. Vi stirrar häpet, men gör ingenting.
Kanske promenerar han, för visst föreställer vi oss fördomsfullt en ung man i huvatröja, lite för fort. Kanske är tjyveriet lika osannolikt som möjligt för visst är mänskligheten god? Något är det, för vi klär inte ut oss till lokal milis. Vi ringer inte polisen. Vi väntar. Tre timmar senare är telefonen fortfarande kvar på samma ställe och den mycket klokare vännen föreslår att vi tittar i bilen en sista gång.
Där ligger den. Naturligtvis ligger den där.
Lika skamsen som lycklig drar jag tillbaka polisanmälan och tänker att negativa förväntningar tar för mycket energi. Att det är livsfarligt att underordna sig teknisk bevisning som inte kommer med ett mänskligt vittnesmål. Att "hitta min iphone" är en rutten applikation. Utom möjligen för att hitta kidnappare i avfolkningsbygd.
De svarta mockakängorna visade sig dock vara stulna på riktigt. Det var dagen före min möhippa och väninnorna hade vittjat garderoben.
Jag har bett den anklagade tonåringen om ursäkt.
