Det föds ett litet barn. Det föds en prinsessa i en tid där mammor blir regeringschefer och pappor vabbar och rymdraketerna bemannas av den smartaste besättningen oavsett kön.
Samtidigt föds det ett nytt liv till en högljudd debatt om det obestämda pronomenet hen, som den senaste tiden fått delar av befolkningen att ta sig för pannan och skrika "För i helvete! Det är krig i Syrien, en snippa är en snippa och vad är genuspedagoger för plyschpanerat pack när det vi vill ha mest är mindre barngrupper på dagis!".
En snopp är fortfarande en snopp, oavsett pronomen, kan jag också tillägga. I samma genuströtta anda twittrade Blondinbella när vi bakade tårta i Nyhetsmorgons studio till bebisens ära. "Nu blir säkert genusfolket arga när prinsesstårtan blir rosa".
Genusfolket. Det låter som ett drogpåverkat följe ur Tolkien, möjligen motsatspar till det lika ogripbara verklighetens folk. Men jag förstår ändå vad hon menar.
Jag har själv overallbrottats med tre döttrar som velat gå till dagis enbart iklädda spets, nagellack och fjäderboa trots en riklig tillgång till "pindelmannen"-attribut inköpta tillsammans med en bilbana och tre svärd. Ingen av dem har någonsin lekt krigslekar och samtliga är roade av bakning och stillsamt pyssel. Trött på min egen oförmåga att introducera ens fotboll i familjen faller jag för tanken att det kanske räcker med att unga kvinnor och män växer upp och impregneras med en självkänsla som stärker dem i tron på de egna valen. Små Blondinbellor.
Vad betyder ett litet vokalbyte i mitten på ett enstavigt ord när det stora jämställdhetsmisslyckandet är att en mamma blir knivhuggen på öppen gata i Malmö av sin exman när de gemensamma barnen ser på, och mordet betecknas som en "familjetragedi" av polisen?
Vokalbytet betyder mer än vi tror. Men först måste vi avliva genusspöket. Den stackars missförstådda vålnaden som har fått fler än Göran Hägglund att se i syne. Spöket är den seglivade projektion som får dagispappor att tro att deras små pojkar blir homosexuella (god bless!) om de leker utklädningslekar med tyll. Som får Lennart Persson i Aktuellt att påannonsera ett nyhetsinslag med påståendet att pojkar inte längre ska få leka med bilar på dagis, och Kristdemokraternas familjepolitiska talesman att poängtera att de "egentligen" inte har några problem med genuspedagogiken. "De som vill välja en förskola eller ett familjedaghem med genuspedagogisk profil borde kunna göra det". Men man kan också välja ett utedagis, menar hon.
Det finns inga spöken. Genuspedagogik är ingen inriktning som går att välja bort. Det är en demokratisk kunskap som befriar varje unge från förväntningar som har med biologiskt kön att göra. Vänder man på KD:s argumentation vore det som att säga att det går lika bra att välja förskolor som effektivt hämmar pojkars möjlighet att utrycka sig och flickors rätt att ta för sig fysiskt.
För vi bemöts olika. I samma ögonblick som prins Daniel förkunnade att det var en hon som fötts gnyddes ett gullighetsgnäll i presskåren och i vår studio lät en av gästerna undslippa att "det var väl roligt med en flicka som kan ha diadem".
Det beror på mig att mina flickor aldrig plockat upp svärden. Deras intressen formas av facebook, skola, kompisar och för all del morfar som blev lättad när han fick ett pojkbarnbarn eftersom han då äntligen kunde släpa med någon på hockey. (Han har gjort en Juholtare på den numera).
Dessutom kostar könsroller. I skilsmässor, pengar och ond bråd död. Det är inget löst antagande att ett jämställt samhälle ger lyckligare relationer, bättre föräldrar, färre trasiga barn och mindre våldsamma vuxna. Jämställdhet är inget annat än frihet.
Men utan människor som obekvämt ifrågasätter våra invanda mönster sker inga förändringar. Det kan vara någon ur genusfolket, eller en helt vanlig hen.
Och ingen kommer någonsin förbjudas att leka med bilar.
