Kära Drottningen!
Det är julafton och jag vill skriva ett brev och bekänna att jag brukar skoja om dig. ”Hej, det är drrrrååååthningän”, svarar jag sirligt i telefonen med en släng av tysk brytning när min man ringer och så skrattar vi. Inte alls rått.
Men hjärtligt.
Det finns ofta ett flin i kommentarerna om dig.
Bortgjord och bedragen.
Häromdagen såg jag en bild av Jokern i Batman upplagd bredvid ett drottningporträtt lagom till din 68-årsdag. Ingen har hittills bekräftat några skönhetsoperationer men bildsviter från förlovningssoffan 1976 fram till kronprinsessbröllopet används för att spegla västvärldens ovilja att acceptera det kvinnliga åldrandet.
Den släta kinden mäts mot den rynkiga halsen och skillnaden föder skvallret.

Någon annan vill berätta ”den absolut sanna” historien om hur du väntar på kungen som inte vill gå hem från kalaset utan festa vidare. En skvallertidning drar stort på äktenskapskraschen efter härvan kring de berömda stripklubbsbilderna.
Det talas om slitningar mellan dina barn, om Maddes dåliga arbetsmoral och problem för dig att acceptera din svärdotter Sofia. Som om barnens dyslexi och anorexi och dina egna usla arbetstider inte varit nog. Vilket skitliv, tänker jag som undrar hur någon människa vill leva i glasbur som en folkets slav.
Men min bild är naturligtvis inte din.
Du har ditt eget rum.
Jag ser ett kort taget på Nobelprisutdelningen i konserthuset. Kungen i mitten, kronprinsessan Victoria till höger och till vänster står en sobert klädd kvinna som är du i ljusgult siden. Du tittar på in dotter som möter ögonkastet och det dansar ett ömt leende mellan er. Jag har visserligen en mycket blödig inställning till mammor och flickor, men bilden berättar mer än om en blivande mormors omsorg om sin gravida dotter.
Den är ett fuck-off till alla oss som tror att vi vet. Som utan eftertanke gör anspråk på tillträde till det mest privata och inte drar oss för att förvanska och föra vidare. ”Prata hur ni vill, ni kommer ändå inte nå mig”. Tänker du så drottningen, eller vill du hellre be alla dra åt helvete?

Det är julafton idag. Det är släkthärva, styvfamiljspussel och ofrivillig ensamhet och upplagt för uppblåsta förväntningar och påföljande besvikelser. Jag tänker att alla förtjänar ett eget rum där julens eventuella stormar blir lättare att uthärda. En plats där det går att vila i hur det blev och den man är, och frigöra sig ifrån andras godtyckliga omdömen.
Jag minns en nyskild jul för några år sedan när barnen för första gången firade med sin pappa. Efter en stillsam lunch med mina föräldrar spenderade jag resten av dagen med ett glas vin och en hög arbete samtidigt som jag försökte bortförklara ensamheten inför grannarna som dansade en yster långdans genom trappen.

Jag kände mig värdelös, och den meningslösa känslan gjorde det omöjligt att uppskatta både det goda vinet, hyacinternas doft och den snöiga julefrid som sakta singlade ner över staden. Har du känt så, Drottningen?
Jag tror att du har det bra med Victoria i ert gemensamma rum. Jag hoppas att du har vågat köpa bebiskläder i julklapp, (allt det goda tar man ut i förskott och det dåliga tar man när det kommer), att årets julkorv blev god och att ni fixar ert förhållande du och kungen. Om det är vad du vill.
Det har jag på det hela taget inget med att göra.
God jul!