Jag är 70-talist, "den sista generationen i Sverige som hade det bra", läser jag och får ett skrattanfall så att de andrasorterade Iittalakopparna hoppar på soffbordet. Alla våra val har till skillnad mot 80- och 90-talisternas varit aktiva, menar Rodeobloggaren och krönikören Ida Therén och drömmer sig bort till en tid då arbetsmarknaden var en räkmacka in till tv-soffans vita jeans, ironi och flätor.
Då vi valde en självförverkligande karriär för att sedan mogna och bilda familj. Samtidigt spacklade vi medieutrymmet med vår egen historiska resa från indiepop till the Mamas och Papas för att för närvarande fokusera på surdegar i det ljusa och fräscha, och ungdomsförbjudna, köket.
"Det är inte lika lätt att vara ung i Sverige (i dag) som på 90-talet", suckar Ida.
Nu skrattar jag lika guppande som en annan Ove Sundberg medan Josef Frank-kuddarna ramlar ner i huvudet på 50-talist-maken som somnat proppmätt i soffan. Hon har naturligtvis helt rätt.
Det är vi som är den nya jätteproppen Orvar, och det är inte lätt att vara ung.
Året är 1984 och en tv-studio på Gärdet i Stockholm. På ena läktaren viskar den överarmstränade Jan Guillou och Göran Skytte vänskapligt med varandra. Kanske om sitt framtida tv-projekt "Rekordmagazinet".
En bit bort sitter den tunna 22-åriga Expressenreportern Maria Hörnfeldt med moderiktig blå ögonskugga. När sändningslampan lyser får hon ordet av programledaren Jan Bergquist som tio år tidigare förklarat för Maria och hennes kompisar hur en lever fungerar i det populära barnprogrammet "Kroppen". "De är så många, som en enda stor jättepropp Orvar i hålet och hindrar all utveckling", säger hon och Jan Guillou kippar efter andan.
Tio år senare sitter jag själv, 22 år gammal, och gnäller på en ombyggd toalett på nystartade TV4. Toan fungerar som bandarkiv och rökrum ity detta var på den tiden när journalister fortfarande hade rutiga flanellskjortor och rökte.
Det råder massarbetslöshet, bolåneräntan har varit uppe på 25 procent, pensionsreformen är just klubbad och vi undrar om det går att livnära sig på kattmat som pensionär. Själv sitter jag med Cecilia Hagens klimakteriebok i knät och suckar över att medieagendan verkar följa med proppen. Jätteproppen alltså. Vi bor i andra hand och jobbar jämt eftersom vi aldrig vet om det kommer en ny projektanställning.
Det är inte lätt att vara ung när man tänker på alla proppar.
Jag tänker mig jätteproppen Vasa i mitten på 1500-talet. Farsgubbarna var tvungna att dö innan ungarna fick ta över, såvida inte någon slängde lite gift i ärtsoppan.
På 1700-talet fanns jätteproppen Kyrkan som piskade ungdomen full med dygd och moral och på 1900-talets mitt jätteproppen Folkhemmet som fick för sig att unga kvinnor helst skulle stanna hemma med barnen i stället för att arbeta.
Men av alla förtryckta generationer är 80- och 90-talisterna de som hanterar proppen allra bäst. De är 16 år och ställer sig i direktsändning på "Idol"-scenen och käftar emot Alexander Bard. De har inte haft så många hemsamariter men tillgång till världen via internet och tecknad film året om.
De reser utomlands. De skiter i gammelmedia och gör sina röster hörda i mediekanaler som 40-talisterna inte ens kan stava till. De gör praktik och kräver sedan en ingångslön på 30 000. De är välutbildade och de som saknar utbildning vägrar tråkiga jobb - ska JAG sortera alla de här bilderna? - som bara är till för andra.
70-talisterna kanske.
Det är möjligen svaret: Vi stod ut med att beställa ett ändlöst antal pizzor till Bengt Magnusson innan vi sakta manövrerade oss in i systemet. Nu har åtminstone de manliga kollegorna blivit chefer. 70-talisterna har sitt proppmomentum.
Om något årtionde kommer vi att skickas snett till vänster och liksom Orvar försörja oss på mystiska konsultuppdrag. Ljust-och-fräschtproppen lämnar över till nästa gäng. Jätteproppen Curlad.
