Usain Bolt är inte bara regerande olympisk mästare i hundra och 200 meter sprint. Han har en del i den svenska handbollsegern mot Danmark också. Jag kommer att delge er den långsökta kopplingen, strax. I morgon avslutas OS i London 2012, det första jag har upplevt på plats och för att sammanfatta intrycken är det detaljerna, som länken mellan handbollen och Bolt, som blir klistret i den massiva och ibland oöverskådliga OS-föreställningen.

Man sitter på sitt träarsle, på en plaststol, på en av alla arenor på det gigantiska OS-området och sparar ögonblicksbilder medan medaljerna rinner i väg i samma takt som Themsens glittrande serpentin. Framförallt rinner medaljerna ut från velodromcyklingen och om jag nu ska göra en utvikning i debatten om vilka sporter som känns motiverade i OS så kan man tänka sig att det finns någon slags överlevnadsperspektiv i att kunna hoppa stav över en ravin, eller att slunga en sten långt för att träffa ett vildsvin. Men velodromcykling?

Man antecknar till exempel att det delas ut 150 000 kondomer i OS-byn under spelen men att ingen som har varit där har sett någon. Kondom alltså.

När 100-meterslöparna på olympiastadion just ska till att ge sig av ser man inte de koncentrerade kropparna, hör inte flagglinornas smatter i tystnaden, utan noterar en grön plastflaska Heineken som sakta studsar in för att lägga sig bakom nyss nämnde Bolts startblock. Studs, studs. En sista studs. Sedan, i periferin, en rak höger mot den överförfriskade flaskmannen som olyckligtvis, för honom själv, råkat sätta sig bredvid en holländsk judomästare i 70 kilosklassen.

Kampsportarna märks annars mest i Excelarenan där doften och tjoandet från den uppbiffade Kazakstanska hejarklacken står i, ska vi säga fjärt, kontrast till de hyssjande och uppiffade damerna på hästhoppningen som endast undslipper sig ett hetsigt smackande när Nick Skelton låter hästen ta sats över vattenhindret.

Däremellan fladdrar tusentals bilder av vänliga volontärer som med megafoner och skyltar ser till att förvirrade högertrafikanter inte blir överkörda, föser till rätt ingång och kroppsvisiterar med en småleende humor, som om våra tankar måste ledas långt bort från historiens mer avskyvärda människotransporter.

"Några vapen?"

"Bara en atomladdning i fickan."

"Ja, då är allt i sin ordning".

Bara ett ögonblick, på väg genom det böljande parklandskapet vid North Greenwich, stannar tiden ett slag. Min gula regnkappa fladdrar i den heta solvinden. Polisen pekar allvarligt mot mig med K-pisten på magen. "Du kommer inte att behöva den där länge."

I min ödesmättade filmfantasi låter han kulorna smattra och regnkappan falla till marken, lika obrukbar som dess ägare. Men vi fortsätter vår promenad och han har rätt. Det regnar otroligt nog inte på hela dagen.

Nästa detalj kommer under en brottningsmatch när vi äter ännu en fish and chips och en före detta aktiv berättar att han efter en invägning gick han upp nio kilo på fyra timmar. Olympisk mästare i jojobantning.

Men utan atleternas idrottsprestationer finns inga detaljer att hålla fast i. Det är omöjligt att inte ryckas med. Att jubla åt kraften i långsiktiga satsningar som manifesterar sig i ett enda krävande ögonblick. Att skrika lyckligt över magnifika målvaktsinsatser och att resa sig i upphetsning över en lyckad kontring, för att sedan sätta sig ned utan att tänka på att stolsitsen fällt upp sig, vilket får ölen att flöda över motståndarsupportrarna på raden framför. Jag har ännu inte hämtat mig efter Sverige-Danmark matchen.

Som möjligen vanns för att Danmarks mittsexa Henrik Toft Hansen är ihop med svenska handbollsspelaren Ulrika Ågren som bekant spenderade en sen timme tillsammans med Usain Bolt häromdagen.

Inte för att det betyder att han spelade kass för att han blev störd, men vad vore ett OS utan spekulationer?

Åre-Stockholm 2022, till exempel. Än är det inte för sent.