Innan vi går in i ljuset i studion hälsar jag på fotbollsprofilen Magnus Hedman över kälkbackegrevén på frukostbuffén. Strax bredvid står en kvinna, uppenbarligen från förlaget, och ursäktar sig när jag sträcker fram handen: "Jag är bara eskort".

Sen rodnar hon och jag flinar. Allra mest skrattar Magnus Hedman. I sin nya bok, omskriven redan innan den kom ut, finns varje offentlig anklagan, varje ljug och öppet misstag redan utskrivna bokstav för bokstav. I hans version av kvällen på hotellet i Täby som slutade i famnen på en prostituerad, är varje likgiltig känsla på väg mot lagbrottet redovisat med en plågsamt saklig, tja förvåning, som gör att han i dag kan garva högst av alla åt eskortpoängen.

Han har skrivit en bok för att säga förlåt.

Magnus Hedman har redan bett om ursäkt.

Boken får mig att tänka på ett äktenskapligt gräl där den ena partnern skriker ut de mest förskräckliga anklagelser, för att sedan säga förlåt. Den kvardröjande känslan är sällan den av försoning, utan av smärta. Poängen levererad. Skadan skedd.

Ursäkta, är inte ett oproblematiskt ord.

Bara denna vecka har försäkringskassan bett om ursäkt för att den friskskrev Jimmy Fredriksson som varit deltidssjukskriven efter sin dotters död, utan att tala med honom.

Beslutet däremot, står fast.

Cyklisten Roberto Ferrari fällde brutalt konkurrenten Mark Cavendish i en oväntad u-sväng på upploppet i tredje etappen av Giro D'Italia. När han mötte de upprörda reaktionerna efter målgången var enda kommentaren: "Jag var före honom. Jag bryr mig inte om vad som sker bakom mig". Sedan kom han på att han ville be om ursäkt. Cavendish klagar fortfarande över ont i axeln.

Och hur ska man reagera när en av Balibombarna i veckan ville be om ursäkt för att ha varit med och blandat bomben som tagit livet av 202 människor, varav sex svenskar. Ursäkta, men är du säker på att sprängmedel inte används att spränga med?

Naturligtvis förtjänar alla och envar möjligheten att bli förlåten. Men det brukar normalt hänga ihop med insikt om ansvar bakåt och framför allt för konsekvenserna av det som föranledde själva ursäkten i framtiden.

Regeringens förlåt till de familjehemsplacerade barnen i form av ursäkt och ekonomisk ersättning på 250 000 kronor, känns något ihålig så länge nya rapporter visar att barn fortsätter att fara illa. Det liknar en brottningsmatch på skolgården där konfliktens upplösning nås när den som ligger underst skriker förlåt, jag ger mig, för att i samma ögonblick som greppet lossar resa sig upp och leverera en redig putt rakt in i rabatten.

Jag är benägen att hålla med den unge man som satt i telefon på tunnelbanan häromdagen och hojtade så att alla hörde det: "Sluta säga förlåt, förlåt, förlåt hela tiden. Det är inte värt något längre, det är en jävla förlåtinflation." Vad det var som om och om igen skulle förlåtas lyckades jag tyvärr inte utröna trots mycket spetsade öron.

För många ursäkta utan ansvarstagande liksom urholkar gärningens tyngd.

Det är där Magnus Hedmans bok känns lite skakig.

Det är så mycket som råkade hända utan att han riktigt fattade hur det gick till. En "nästan"-otrohet. Ett garderobslagsmål. Ett narkotikamissbruk. Ett kokaininnehav. Ändå ska vi ta ursäkterna på allvar. Är det ens vi som bara läst kvällstidningarna som behöver dem?

Jag hade önskat att han ägnat ytterligare några år åt att i tysthet reparera de relationer som tagit stryk i stället för att skriva en bok.

Han har haft det tufft. Jag tror att alla önskar att det ska gå bra för Magnus Hedman. Jag hoppas att han får tränarjobb, kommentatorsgig och gott om tid för sina barn och för att bättra på sitt golfhandicap.

Själv ber jag redan nu om ursäkt för om jag missförstått alltihop.