Han har ridit ur stormen in i tystnaden. Jag tänker på Håkan Juholts känslor när det tidiga vårvinterljuset faller på Stefan Löfven, ytligt sett snarlik med sina industrikramar och provinsiella manlighet.
Kanske krisar han, som min pappa skulle ha sagt på 70-talet när någon bekant inte kunde hålla ihop sig på radhusfesten.
Det är alltid någon som inte kan hålla ihop sig.
Åren mellan 70 och 80 är den enda harmoniska tiden i våra liv. All annan tid är kristid. Man kan säga att krisen har blivit den tillväxtorienterade västerländska människans grundtillstånd på samma sätt som krig är vad vi historiskt är vana vid.
Håkan Juholt megakrisar, jag närmar mig fyrtioårskrisen (alltså inte riktigt än) och den senaste i raden av livskriser som hittat till frågespalterna är kvartslivskrisen. Den berättar om 25-åringar som har tagit sin examen, rest lite och borde känna ungdomens möjligheter men som snarare drabbas av en vilsenhet värre än i "På Spåret". Vart är vi på väg?
En hög svarsbrev med texten "Tack för din ansökan" men jobbet är redan tillsatt, sänker också livsviljan på samma sätt som att bo kvar hemma och tio år efter myndighetsdagen behöva fråga mamma om man får ta en mandarin.
Då föds vi ändå i kris. Från det ögonblick vi brutalt tvingas ut ur moderlivet i ett slitet förlossningsrum ömsar vi skinn. Födseln avlöses snabbt av åttamånadersbebins separationskris som efter något år övergår i trotsålder, vilken i retrospektiv framstår som den kravlösaste av alla kriser. Bara då får vi ligga framför godishyllan på Konsum och skrika ut vår vilja, eller gå till jobbet endast iklädd pyjamas.
Efter utbrotten får vi en liten paus innan lilla puberteten träder in i sexårsåldern med sin existentiella ångest, som snart ersätts av den stora puberteten som kryper allt längre ner i åldrarna. Den redan nämnda kvartslivskrisen kan sedan inledas redan i 19-årsåldern och pågå till 35.
Då är det äntligen dags för the real kris! 40-årskrisen inger respekt som den uppgivna "blev det inte mer än så här"-krisen där kompassen ska kalibreras om för döhalvan av livet. Eller mer konkret: krisen för att bygga garage, vara otrogen och skiljas, som en man uttryckte det. Fast innan dess har det funnits lite småkriser i parrelationen som konsekvens av spädbarnstiden och året då det yngsta barnet fyller två då många annars skiljer sig. Den så kallade testosteronkrisen som enligt de mer biologistiskt inriktade analytikerna drabbar kvinnor på väg ut ur familjepuppan.
Sedan kommer Juholtkrisen: Resultatet är för dåligt. Arbetsgruppen ska omorganiseras. Alla över 50 som inte levererar eller har ett gediget nätverk får gå.
Till den som tror att nu, nu lugnar livet ner sig måste jag säga tyvärr. I stället flyttar barnen hemifrån (och krisar) och det blir tomt och tyst runt matbordet. Möjligen är det återigen dags för skilsmässa eller någon annan form av nyorientering i livet när jaget och viet måste börja leva fristående från den praktiska föräldrarollen.
Då nämner jag inte ens den kvinnliga Botoxkrisen.
Sedan är vi på det hela taget framme. Vid 65-års ålder och pension. Tid är inte längre en bristvara. Inte heller tystnad. Vissa omfamnar sitt nya liv, andra - just det - krisar.
Plötsligt framstår 70-årsdagen som den enda värd att verkligen fira. En slutlig samklang mellan vilja och möjligheter, acceptans och nyfikenhet. Äntligen!
Då fyller vi 80 och får artros, cancer, hamnar i blöjor och dör.
Eftersom jag personligen är mycket trött på kriser funderar jag på att acceptera livets mening som en räcka intressanta nötter att knäcka. Det blir på något sätt lättare att acceptera motstånd om konstanten är en mandel i skal i stället för en fluffig nötbotten i en Oscar II tårta. Dessutom slipper jag oroa mig för att Krisen kommer! så fort det känns lite kymigt.
John F. Kennedy brukar hånas som den som i ett tal i Indianapolis 1959 etablerade det felaktiga talesättet att det kinesiska tecknet för kris också innehåller tecknet för möjligheter. Helt fel hade han faktiskt inte.
Den som vill kan dock välja att citera Doors Riders on the storm:
Into this world we´re thrown.
