Jenny Strömstedt

Jenny Östergren: Myten om den rebelliske brukaren

Publicerad
Uppdaterad
Det är en kväll ute. En behaglig kväll att luta sig mot medan världen pågår långt borta. Halvbekanta vänner, obekanta kändisar och gamla invanda ansikten speglar sig i varandra och nattljuset. Biffen är god. Någon går ut och tjuvröker. Någon pratar med stjärnorna i båset bredvid medan skvallret bygger broar över glasen.
För första gången på länge, livets mysbyxor säckar under snabbmakaroner och sömnbrist, sjunker jag in i en bekväm ytlighet.
Då kommer ett sms från en besökare någon annanstans i lokalen. "Civilspan är här".
Bara så. En alldaglig upplysning om att Citypolisens krogkommission befinner sig på restaurangen, men med en mycket mindre alldaglig andemening. Snuten är här så ligg lågt med kolan.
Vi flinar och raderar meddelandet. Några av oss har en ellerannan misslyckad drogupplevelse från långtbortistan på dentiden när vi fortfarande var unga och dumma. Nu är vi äldre.
Ändå behöver vi varnas. Vi behöver varnas eftersom att det hade varit konstigare om vi inte förväntats vilja veta att polisen letar efter illegala droger. Vi fick det korta textmeddelandet av samma anledning som att ingen förvånas över att Runar skjutit Carolas katt, och att Mikael Persbrandt åkt fast för att ha dragit en lina kokain inne på en krogtoalett.
Det är förutsägbart.
Knark runt Stureplan har blivit tjatigt.
"Ja, men", svarar en kollega när jag själv viftar med Persbrandtlöpet i Nyhetsmorgon för att få en reaktion. "Folk gör så mycket konstiga saker. Det är deras privata ensak."
"De där typerna har väl alltid hållit på", säger en annan. "Måste jag tycka något?"

Ändå är knark lika olagligt som att köpa prostituerade, skattesmita och fiffla med insideraffärer. Knark är bajs, hette en omdiskuterad upplysningskampanj som omedelbart fick motstånd i Knark är najs. Knark i dag är en glamourös piff på festkvällen ovanpåfyllan. Något kontrollerat och tillfälligt, inte bara i storstaden utan också i byhålorna utanför Borås och Sundsvall. Det är som med kärnkraften. Bra när det är bra och fruktansvärt dåligt när det är dåligt. Det förment livsbejakande och tillfälliga bruket förvandlas plötsligt till ett fatalt missbruk. Jag har svårt att släppa mötet med Andreas mamma och pappa Anne-Christine och Tomas. De berättade om det fasansfulla dygn då deras son blödde ur alla kroppsöppningar efter att han svalt en bomb med metedron. Andreas var ingen knarkare, säger vännerna. Han bara festade som vilken helg som helst och trodde att han kunde kontrollera drogen som alla sa var ofarlig. Andreas dog den där kvällen för ett och ett halvt år sen. 23 år gammal. Han är en av över 500 personer som avlidit de senaste tio åren av droger de köpt på nätet.
Borås är långt från Stureplan, men kanske närmare än vad vi vill veta av. För vem legitimerar partyknarkandet?

Det kanske inte är Persbrandt. Inte heller idrottsmannen, tv-profilen eller musikern. Kanske är det vi som gör löpsedlar ochindignerat visar upp de framgångsrika koksprofilerna som stärker myten om den rebelliske brukaren. Att skämtandet om att "älska kola och rånare" gör att vi glömmer att förklara hur kroppen tar stryk av drogerna. Att vi missar att tala om de småbarnsföräldrar som trafikpolisen i Stockholm allt oftare fångar i sina kontroller, höga på väg för att hämta på dagis. Det går knappast att kräva att missbrukaren själv ska föregå med gott exempel. Att en människa med beroende ska säga nej till produkten av världens dödligaste industrier.
Det är vi som måste fortsätta vårt präktiga och oglamourösa tjat.
Knark är fortfarande bajs.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag