Torget i Oxelösund. Ica Maxi skuggar de övergivna butikslokalerna som en gång inrymde tygaffären och den konkurrerande livsmedelsbutiken. Solen skiner hjälpligt och människorna ser glada ut trots att järnverkets masugnar brunnit på sparlåga hela sommaren. Par, det är mest par som är ute tillsammans, tänker jag, och försjunker i glassen som inhandlats enbart som alibi för att få köpa en trisslott.
Då händer det. Konturen av veckoslutsshoppare blir plötsligt tydlig. De är inte längre en anonym samling män i odefinierade pikéer över lätt överviktiga magar med fruar i likaledes odefinierade shorts över något överviktiga lår. De är gubbar, kanske fyra eller fem, med unga fruar från ett asiatiskt land. Möjligen Thailand.
Och omfattningen av mina ögonblickliga fördomar får den generade ansiktsfärgen från lottinköpet att stegra sig till signalrött. Naturligtvis är kärleken gränslös över både nation, ålder och den onämnbara men ändå etablerade utseendehierarkin. Naturligtvis är det mycket få män som är misshandlande alkoholister som satt hustruimport i system enligt reglerna för permanent uppehållstillstånd. Kärleken är med all sannolikhet ömsesidig där på den plattsatta tätortspiazzan. Å andra sidan, mitt liberala medelklassinne slår knut på sig för att inte vara inskränkt, vad spelar det för roll om den inte är det? Jag tänker att mecenater är ett slags postpostkolonialt svar på individens överlevnadsmöjligheter i krisens orättvisa tecken. Globalt och lokalt.
För egen del tänker jag mig något i stil med "Draknästet": En frånskild trebarnsmamma i tv-branschen kommer in i ett rum med fem investerare som ler utan ögon och säger:
"Jaha. Vilken är din affärside?"
"Jag själv", piper hon nervöst och får ett överseende leende från den snälla kvinnan på podiet som ber henne fortsätta. "Jag har ett hyfsat varumärke om än något otydligt, är öppen för plastikoperationer och behöver pengar till vidareutbildning. Helst mellanösternkunskap.".
De granskar henne uppifrån och ner. "Hur ser affärsmodellen ut?" Hon drar efter andan. "En miljon nu så får ni en procent av framtida inkomster samt närvaro vid relevanta mingel av mig och några mediala kompisar". "Sex?" frågar den aggressive på vänsterkanten. "Nej, tyvärr inte."
De funderar. Mannen på vänsterkanten tackar nej. Han tycker att hela konceptet känns okommersiellt. Kvinnan räknar men det bästa budet kommer från den lilla korta. "En halv miljon. Två procent. Du slipper förstora brösten men måste lova att följa med mig på min mammas 80-års kalas nästa lördag." Tv-kvinnan går hem och förverkligar sitt varumärke.
Eliza hade sin Mr Higgins och Mozart livläkarens son. Ernst Brunner, fick jag reda på förra veckan, har inte hittat någon ännu men försöker övertyga Albert Bonniers förlag att anställa honom, och kanske Göran Greider, som deltidsvaktmästare för att finansiera författandet i en tid där böcker är något som skrivs av kända människor i stället för författare.
Och när arbetsförmedlingen inte längre har några pengar till omskolning får den varslade järnverksarbetaren helt enkelt erbjuda en rik sjukling att investera i sjuksköterskeutbildningen mot framtida injektioner av lämplig substans. Vad gäller kvinnor som fångar resursstarka män så tänker jag på en förmögen bekant i Stockholmstrakten som en gång suckade över det omöjliga med att få ragg i sin ålder. "Jag har redan fått mina barn och är för ung för att dö av en hjärtattack inom en snar framtid."
Paren har försvunnit in på Ica. Jag vinner 25 kronor på trissen och tar en till. För vidare investering.
Av: Jenny Östergren
