"Vi måste lära oss släppa kontrollen". Livscoachens röst är välmodulerad och mycket nära. Det går att höra ett lätt smaskande, som om hon nyligen intagit en finsk pinne ur storpacket i Sveriges Radios personalrum. "Kommunikation är det viktigaste i livet", säger hon medan mikrofonen är på väg att få fuktskador på grund av andedräkten. Sedan tillägger hon förtroligt: "Vi måste tala med varandra!".
Hon har rätt, tänker jag där jag sitter på E4 söderut och lyssnar på sommarpratet. Och det enda jag vill göra är att slå henne på käften.
Till att börja med vill jag poängtera att jag i princip är för allt som är personlighetsutvecklande, och emot våld. Det finns vägskäl i livet som är svåra att passera utan hjälp. Jag träffade själv samtalsterapeuten Kristin en gång i veckan tills jag började hitta på olika intressanta problem inför varje besök i brist på, ja inte bättre men sämre erfarenheter. Det är viktigt att ta sina känslor på allvar. Svaren blir bättre när någon ställer rätt frågor och det är bra att få tillträde till ett rum där ingen dömer.
Jag älskade Kristin. Och jag hatade henne eftersom hon aldrig gav några lösningar. Dem var jag på ett frustrerande sätt tvungen att komma på själv trots att det var hon som fick betalt. När själva grundproblemet i livet är svårigheten att veta vad man vill och oförmågan att uttrycka det vid rätt tillfälle väcker nämligen självklarheter som "Ni måste tala med varandra" en krypande aggressivitet i hela kroppen.
En känsla liknande den mellan ett vuxet barn och en ständig förälder som återkommande delar ut uppmaningar av typen: "Du vet väl att du måste byta till rena underbyxor varje dag?". En våg av sedan längre begravt tonårstrots kanaliseras i det behärskade svaret: "Jag vet."

Sedan finns det något annat som får det att bildligt talat rycka i nävarna där jag sitter i bilen och lyssnar medan kossorna betar fridfullt på motorvägsvallarna. Det är något med trovärdigheten som gör mig misstänksam. Livsstilscoachen har ofta själv haft problem i livet. Hon är högpresterande. Duktig. Perfekt till och med. Sedan drabbas hon av en kris och på en femöring har hon LÄRT sig att det är viktigt att släppa KRAVEN i livet och våga hoppa av duktigsnurren. Då omskolar hon sig till coach efter att ha betalat ett par hundratusen för en tremånaders kurs på ett lämpligt institut.
Coachningen blir ett sätt att omformulera duktigheten. Coachen gör karriär på att vara duktig på att hantera duktigheten medan jag som klient vill bara vill bli godkänd som den slöa mellanmjölksvarelse jag egentligen är.
Å andra sida kanske den skamlösa tilliten till den egna förmågan att hela andra är ett betyg att metoden fungerar. Om inte, den obehagliga misstanken dyker upp igen, det bara är en förnedrande förenkling av mänsklighetens mekanismer?

Nästa dag kör jag E4 norrut. Det är Kristian Luuk som sommarpratar. Han gör ett torrt och stundtals tråkigt program som gör mig riktigt upplivad. Han har befriat sig från sina och omvärldens krav. Inte en enda gång är han rolig. Inte en enda gång delar han ut Deepak Chopra-truismer av typen "du mår bättre när du är glad", men jag förstår precis att nu, nu har han släppt kontrollen!
Sommarpratarna fortsätter att göra anspråk på livets gåta. Efter ett par dagar på Europavägen inser jag att P O Enquists hund ändå är den som kommit närmast. "En dag ska vi dö. Alla andra dagar ska vi leva". Min nya livscollie.

Av: Jenny Östergren