HD-tv. High definition television. Högupplöst bild med fem gånger mer information än tidigare. Har du en apparat som är HD-ready? Never let it go. Den är nämligen bra för sport. Speciellt fotboll.
På 32-tummaren sveper bollen snabbt fram över gräset och en brokig kuliss av ljuddämpande jackor. Kontrasterna är tydliga. Grässtråna liksom vajjar i sin enskildhet och i tv-soffan ser vi varenda tröjdragning och eftersläng och är så nära verkligheten vi kan komma.
Men i väntan på nästa halvlek intervjuas en spelare. En man som i stenålders-tv hade framstått som en yngre kusin till Robert Pattinson liknar denna dag, om inte en blodsugare så en best. Porernas svarta innanmäte lyser mot det bleka skinnet och pannans fåror är djupare än Marianergraven. Vi ser svettpärlorna droppa rytmiskt från näsan och tändernas gråaktiga lyster förlorar kampen mot strålkastarna med 98-0.
Det är också så nära verkligheten vi kan komma. HD-kamerorna har slutgiltigt slitit bort V-masken och släppt fram den köttiga sanningen om vilka vi egentligen är.
Om en månad har Melodifestivalen 2010 premiär i Örnsköldsvik och det mullrar i artistleden. Hela showen sänds i HD. I "Idol" skulle ingen protestera. I småstjärnorna känns det till och med naturligt. Men nu drabbas de i den största och mesta musiktävlingen. Den som tidigare tillåtit Charlotte Perrelli och Amy Diamond att tävla på, tja nästan, lika villkor.
Inget går längre att dölja. Plitor, rynkor och solskador behandlas jämlikt med nysnuten persikohy och vi väntar på uppropet med Facebook-grupperna "Artister mot HD" och "Nej till närbild". Högupplöst tv är nämligen något så motsägelsefullt som en teknisk revolution som för oss framåt till forntiden. Au revoir retusch. Hello verkligheten.
Jag vill att ni tänker er en programledare på tv. Klockan är strax före fyra på morgonen. I den kalla hissen på väg upp till redaktionen fastnar hon med blicken i spegeln. Ansiktet finns inte där. Det enda hon ser är två mörka djupa ringar under ögonen. Fårorna kring munnen stramar och den ständigt återkommande röda blemman på högerkinden blossar ilsket.
Hon ser ut som död. Alternativt som de flesta gör klockan fyra på morgonen efter fem timmars sömn. Men i arbetsbeskrivningen ingår underförstått att uppnå motsatsen. Efter några omgångar heltäckande kräm, concealer, puder och concealer igen välkomnar hon den första gästen som sträcker fram handen och förvånat utbrister: "Jag fattar inte att ni kan se så fräscha ut så här tidigt morgonen".
Det är just det.
Med HD-tv kommer vi att för evigt lämna tiden då det går att gömma sig bakom underlagskrämer tjockare än pannkaka och mildrande ljussättning (eftersom många produktioner tycker att det blir för dyrt med den nya tekniken).
Ironiskt nog är det de tjusigaste som offras först. Och i schlagerkulisserna talas redan om vilka som kommer att få problem under vårens landsomfattande turné. Vilken tidigare vinnare måste lära om sin sminkös för att hjälpligt dölja rynkorna? Vilken annan skönsjungande blondin kommer snart att ge problemhyn ett ansikte?
Och för er som möjligen anser att detta är ett i-landsproblem av värsta slaget vill jag ändå påpeka en möjlig händelseutveckling av större betydelse. Vi kommer att få lära oss att skönhet kommer i mer än en form och att bilden mycket sällan har med verkligheten att göra. Hörde jag inifrån?
Alternativt är HD-tv en konspiration från de förenade plastikoperatörerna som vill kränga helreonveringar i storpack.
Vad gör vi då?
Ont, det gör ont, det gör ont.
