Det känns visst bra det här. Att vara ego. Att ha EGEN TID. Jag stirrar in i grannens nedsläckta fönster och undrar om hela världen är på semester. Till och med Jan O Karlsson tvärsöver gården har rullgardinen neddragen. Lika bra. Vår relation är något frostig sedan vi stötte ihop på Delikatessen före midsommar och han tyckte att jag drog hem för få karlar. Jag tänder en gammal torr cigarett mest för att jag kan. Undrar vad jag ska PASSA PÅ att göra i morgon? Messar en obskyr kamrat som ännu inte lyckats bilda familj och föreställer mig ett glas rosé på någon uteservering omgiven av vackra solbrända människor. Överväldigas omedelbart av en känsla av meningslöshet och fingrar på en rosa plasthäst som betar i krukan med kärleksört.
Meningen är så att säga lös. På vift i en annan verklighet. Att vara skilsmässoförälder med extralånga barnfria sommarveckor är inte en tidsresa tillbaka till ett självupptaget tonårsliv. Det är en avancerad övning i osjälviskhet.
Den inleds redan i januari när den nyas ex måste ha svar på vilka veckor som hennes ex kan tänka sig ha barnen eftersom hennes nyas exfrus nya sambo måste boka golfsemestern inom en vecka. Medan det egna exet får andnöd och vägrar begära sommarledigt innan julskinkan hunnit få en grön kant.

Sedan sjungs sommarlovet in och bilder av långa dagar vid havet, nybakta bullar och svajjande björkar förvandlas till en skuldmedveten mardröm i grönt. Priset för att ha berövat barnen hälften av tiden med sina föräldrar ska nämligen kompenseras under ledigheten. Tid tillsammans. Tid att lyssna. Tid att fånga den helhet som barnen lever i varje dag, men som den frånvarande bara kan uppfatta på ytan och på ett obegripligt sätt aldrig bli en del av.
"Ni brukar leka med bonuskusinerna när ni hälsar på er plastmoster. I ett hus som någon som heter Patrik bor i? Vem fan är Patrik?" Sen finns det en högst självisk dimension som ingen vågar erkänna.
Sommaren som avgörande deltävling i kategorin föräldraskap. Den postmaritala klassen. "Jasså, du säger att solen skiner. Är du säker på det? Det var ösregn åt ert håll på väderleksrapporten? Vad härligt att barnen får lika fina veckor hos dig som hos mig. Jaså ni har bakat TRE blåbärspajer? Kul!"
Inför exet och barnen gläds vi generöst. Vi förstår att det är skillnad på de egna och barnens behov. Självuppoffrande lånar vi ut det bästa vi har till människor vi inte känner och gläds åt att barnen får ett rikare liv. Tills det brister. Efter sju dagar av EGEN TID när inget barn vill prata i telefon och lägenheten ekar tomt tilltar värken inombords.
Som vilsna vallhundar nosar vi undrande i hörnen. Buffar med nosen på en kvarglömd björn. Tassar in i barnrummet. Var är min flock? Mina valpar? Vi vaknar mitt i natten och inser det patetiska i att hulkande önska att den minsta låg bredvid i sängen att hålla om, men kan inte låta bli.

Trots att nya kärleken yrvaket tröstar och påpekar att barnen inte vill prata för att de har så roligt och att deras pappa fortfarande inte bytt namn till Fritzl så väller den okontrollerade längtan fram på huvudkudden. Insikten om den självvalda frånvaron och avsaknad av äganderätt isar. Så vi håller ut. Osjälviskt. Och de kommer tillbaka. Till sist. Med sina för stora ryggsäckar fyllda av snäckor och nallar. De är lite längre, lite äldre och bär med sig nya minnen. Det gäller att passa på.

JENNY ÖSTERGREN
Jenny Östergren är programledare och journalist på TV4 nyhetsmorgon.