Det låg en pressbyrå nere vid Norrvikens station. Den var inklämd på en sandig plätt mellan det gamla stationssamhället och den moderna förorten. På lördagen rasslade vi ner från radhuslängorna vid motorvägen på våra ärvda röda cyklar med tre smutsiga enkronor på fickan. Lika berusade som alkisarna nere i gångtunneln stirrade vi på läckerbitarna som låg prydligt sorterade i likadana plastbehållare. Vi pekade. En salt bomb, två nappar och fem kokosprickar. Tio öre, sa tanten i luckan. En och femtio, två och sjuttiofem och tre kronor. Festliga dagar köpte vi hockeysnus i gula dosor. Vi bar de halvfulla påsarna andaktsfullt hela vägen hem till flickrummet där vi åt under noggranna analyser.
Det var inte godis. Det var meningen med livet.
"Varsågoda!" 25 år senare placerar jag nöjt en skål med färgglatt plock framför en hög barn sprungna ur medelklassens relativa överflöd. De tittar förstrött upp från Melodifestivalen och tackar snällt.
När kompisarna går hem är över hälften kvar.
Salmiakbomberna har de lämnat helt. Liksom skumbananerna.
Det är en ny tid.
Jag tillhör en generation som har ett neurotiskt förhållningssätt till godsaker. Vi åt allt. Vi åt allt för att det fanns, inte nödvändigtvis för att vi ville ha. Men som utsvultna fattighjon som släpps fram till julbordet hade vi svårt att hejda oss. Oftast var det inga problem eftersom begränsningen var tydligt definierad och förvånansvärt lika för alla. Godis på lördagar. En bulle före kakan och högst två kakor. En 33cl läskflaska att dela med syrran men bara de fredagskvällar vi lyckades välta mamma och pappa med argumentet att deras Kavaljer lättöl kom ur en gemensam back i tvättstugan. Kalaspuffar skulle blandas ut med basmüsli och ketchup var genomgående ersatt med den något mindre vulgära chilisåsen från samma tillverkare.
Konsekvensen blev en sjuklig fixering. Vi kunde sniffa oss till en dammig Läkerol i mammas handväska och när OBS i Rotebro hade godisregn för att fira öppnandet av charkavdelningen låg vi som Israels folk på alla fyra på den blöta asfalten krälandes efter manna. Att bli vuxen lovade en enda sak. Att köpa obegränsat med godis.
Mina barn stirrar frågande när jag försöker förklara. De är snarare som katter med ständig tillgång till torrfoder. Självreglerande. Det är säkert bra för hälsan. Och bitvis mycket provocerande:
"Jag är inte så förtjust i choklad. Jag äter bara glass med cheesecakesmak".
Men det var inte bara bristande tillgång som skapade vårt sug. Inte heller handlade det om någon överdriven hälsotrend även om mamma under en kurs i London besökte den vegetariska innekrogen Cranks och därefter ansåg att stekta morötter med curry var ett fullgott alternativ till köttfärssås.
Det var tiden. Godis som moraliskt och politiskt förfall. En lika menings- som näringslös grön groda blev en förfinad form av amerikansk imperialism riktad till barn. (Samtidigt var negerbollar av någon outgrundlig anledning politiskt korrekta. I folkhemmet fick hembakat sanktionera rasism.) Det var som om det färgglatt sockrade stod i alltför bjärt kontrast till de animerade dockfilmerna från Tjeckien.
En påsk i fjällen är för evigt ristat i mitt godisminne. Medan den i förfall stadda vänfamiljens barn jublar över största modellen påskägg med tuggummiklubbor och sura bomber, sneglar jag oroligt på syrran. Vi öppnar våra.
Bridgeblandning. Några engelsk konfekt. En halv påse Blåvitts chokladpraliner med spritsmak. Med gråten i halsen biter vi ihop.
Vi börjar äta.
Vi äter upp.
