De är en bland många semesterfirande familjer som sippar öl (papporna) och äter glass (mammorna och barnen) på det thailändska strandcaféet. De är lättidentifierade svenskar på det där subtila sättet som gränsar till rasbiologi. En sorts välfärdsfräschör av starka ben, bruna armar och vita tänder. En kärnfamilj med två frimodiga barn som egentligen tycker bättre om sushi än thaimat och deras hårt arbetande men kärleksfulla föräldrar som förtjänat sin långväga, och dyra, semester. Pappan stirrar extra när jag går förbi. Flörtar han? Vilken parrelation som helst kan bli stum efter en veckas samtal som inte får beröra något av det som bränner och skaver, som det alltid bränner och skaver i barnfamiljer. I paradiset ska vi njuta.
"Känner jag dig?", frågar jag uppriktigt men det kommer ut som en snipig avvisning.
"Vi köpte ert hus", svarar han och jag stannar till.
"Ja, just ja.". Säger jag som helst av allt glömma att jag någonsin bott i ett hus.
"Vi är så glada att vi fick köpa det", fyller hon i. "Vi älskar att bo där". Hon fortsätter att berätta om rosorna som hon planterat på framsidan, om däcket som de byggt och badtunnan och hur underbart deras liv är just där. I mitt gamla hus. Mannen sitter tyst. Jag vet ingenting om vad han tycker om den nya badtunnan. Om den gjort honom lyckligare. Säkert är de lyckliga. Säkert är lycka själva meningen med hus. Vi bygger en familj och vi bygger in den i ett boende som är oändligt mycket mer än skydd för kyla och regn. Ett sätt att få syn på kärleken genom spröjsade fönster. Det rätta huset kan till och med få oss att flytta långt ut på landet i tron att en vacker kuliss gör ett lyckligt slut.
Lägenheter blir aldrig riktigt samma sak. En lägenhet är en tid i livet som övergår i en annan. Ett rum blir tre, som blir fem som blir tre igen utan större nostalgi. Lägenheter befolkas av singlar, frånskilda och kompisar. Men ett hus ett familjemonument. En mening.
"Här kan vi bo till vi blir gamla" sa vi när vi flyttade in fulla av förväntningar. Vi renoverade köket och badrummet och byggde en terrass där barnens uppblåsbara pool kunde stå om sommaren. När våren kom satte vi penséer som snart vissnade för att ersättas av tafatt nedpetade marktäckare efter tips i Elle trädgård. De vissnade också. Sen tillkom en kvävande rad av projekt för att fylla det ohjälpligt växande gapet av tomhet, men som mest bidrog till att lägga grunden till en skriande ojämställdhet där den ena tvingades till färgburkarna medan den andra värmde vällingflaskor in i evigheten.
Rotbidragen spränger miljardvallen står det i tidningen. Det oroar mig. De projektbaserade relationerna överlever möjligen ett tag till. I en övergångsfas går det alltid att göra som vännerna som möblerar om varannan månad. Men sedan? När får vi avdragsgill familjeterapi? Cash att renovera förhållandena från grunden. Kontanter att dränera mögliga fundament som i stället täcks över av glittrande glasmosaik.
När jag porrsurfar på Hemnet radar minnesmärkena över de förlorade drömmarna upp sig. "Nybyggd familjevilla i toppläge". "Topprenoverad 20-talsdröm till fast pris vid snabb affär".
Det ser så fint ut. Så genomtänkt och kärleksfullt och i barnens rum syns schablonmålade nallar på väggen. Nu ska allt säljas och någon annan ska flytta in och leva upp till förväntningarna som målats upp på fasaden.
Det är lika sorgligt som det är lockande.
Det finns ju alltid en ny chans.
Förbjud hus.
