Ankballe! Klubban gräver sig ned i det blöta gräset och lämnar en brun hög efter sig. Den lilla vita bollen ligger kvar. Armarna dras bakåt igen. Pariserhjul, tänk pariserhjul, manar rösten i mitt inre. Eller en hink vatten. Nu jävlar ska här kastas vatten. Samma klubba swischar med ljusets hastighet över bollen. Som ligger kvar i fridfull vila. En så kallad luftpastej. Jag ser mig urskuldande omkring. Tredje slaget blir träff. I björken till vänster om fairway och det tjocknar i halsen. Ett desperat avgrundsvrål som tydligen tillhör mig ekar mellan åkrarna: "Jag är en dålig människa!"
Det är femte hålet på Åtvidabergs GK och jag är nybörjare i golf.
Egentligen vet jag inte varför jag är här. Två veckor tidigare har samtliga vänner tappar hakan när jag på semesterträffen glider fram och öppnar bakluckan för att förevisa ett sprillans nytt golfset inklusive allt.
"Är det tandpetare", frågar den första när jag förföriskt sveper handen genom peggarna så det rasslar i facket. "Är den där glansiga pikétröjan verkligen modern?", undrar den andra, som sedan frågar vad det är för fel på långa skogspromenader. "Den här kan du i alla fall slå ihjäl inbrottstjuvar med", säger den praktiske svågern och svingar drivern så att de halvmogna äpplena på träden ramlar ner i draget.
"Golf är det nya svarta", säger jag och försöker låta viss. "Man kommer ut i naturen och får dessutom motion. Lågintensiv träning är precis vad stressade storstadsmänniskor behöver. Lugn i själen, liksom". De ser skeptiska ut och sneglar på hybriden som fick sig en knäck vid mitt senaste utbrott.
"Är du bra då?"
Det började bra. Jag skulle vilja säga att golfarens hela drivkraft och problem är att det börjar bra. Att någon av de första kontakterna med klubban innebär känslan av en fulländad träff, en aerodynamisk swosch som bär högt upp mot en blå himmel för att studsa ner ungefär där det var tänkt. Med en lånad järnsjua lyckas jag på ett underligt sätt placera premiären snyggt och prydligt rakt i hundrametersskylten på drivingrangen. Det häpna golfreaket i min närhet jublar och som en inverterad dödsrevy spelas framtida golfsemestrar, golfmiddagar och söndagsutflykter till olika outletlador för att leta efter absolut nödvändiga 58-gradare, upp framför hans ögon. "Du har sänkt dig till hcp 20 inom en månad!" Jag sträcker på mig och börjar tänka på seniortouren och vinstresor till Söderhavet. Jag tror honom.
Hur dum får man bli?
Det som ligger framför mig är en avancerad övning i förnedring. En kbt-terapi för prestationsinriktade människor som behöver lära sig att vara sämst inte nödvändigtvis innebär att man har förbrukat rätten att leva.
För om nybörjare i simning eller schack lägger kunskap till annan och förbättrar sig, så innebär golf att ljuset i slutet av tunneln alltid vänder till en tunnel i slutet av ljuset.
Men det listiga sällskap som konstruerat själva sporten har sett till att det ibland blixtrar till. Att drivern plötsligt sveper förbi singelhandikapparen vid 160 meter och lägger sig mitt i fairway. Ha! Jenny Woods! Nu vänder det! Vem skulle annars fortsätta betala medlemsavgiften?
Den sista vännen kan inte sluta skratta. "Har du börjat golfa? Du har ju inte ens kärleksproblem". Jag stänger irriterat bakluckan med en smäll. Jag är inte ensam, inte pensionär och knappt masochist. Men jag har bollstrumpor och ett headcover som ser ut som en kanin och nu kommer jag ut. Jag är en golfare! Jag är stolt. Och jag är inte en dålig människa.
JENNY ÖSTERGREN
