Mörkret vilar över landet och snoret rinner. Det är snortider, hosttider och tid att inte ha tid. Det är de dagar då småbarnsföräldrar inte längre utmattat kan slötitta på CSI när barnen har somnat. Tvåskift blir treskift när knöliga julstjärnor ska hängas upp, lucialinnen läggas ned (var är lucialinnena?) och pepparkakor ska hembakas till klassfikat. Det är utvecklande samtal med fröken och invecklad planering för att hinna gå på dans- kör- och fotbollsavslutningar.
I bakhuvudet gnager vetskapen om att jobbet pågår som vanligt. Sammanbrottet är en bortglömd matsäck eller ett samtal bort: "Hej! Det är fritids. Hon är sjuk. Kan du komma?"

Tänk om! Hugg i! Håll ut! Och under tiden fortsätter snoret att rinna från näsorna ner mot munnen för att snytas ut strax innan det måste svepas bort med tungspetsen.
På kvällen är Hornsgatan en iskall Via Dolorosa där korset bärs av en trött familj som släpar sig hem genom blåsten mot ett tomt kylskåp: "Det finns i alla fall ris och ärtor. Kanske majonnäs".
Det är då det händer.
Det lyser i köket. Det står en kastull med köttfärssås och puttrar betryggande på spisen. Tända ljus fladdrar i draget från kattens svans och i hallen står en mormor och ler. "Välkomna hem! Nu ska du bara sitta."
Min Mamma. Barnens mormor. Alla mor- och farföräldrar som bär upp Sverige genom sina livräddande insatser för den trippelarbetande generationen. Detta är en hyllning till er.

Jag ser er överallt. På den extra sångövningen finns knappt en förälder i kyrkbänkarna. "Det här är min farfar", säger Elof och ser stolt ut. "Min morfar kommer sen", säger Alva.
Ni hämtar och lämnar och väntar och snyter och lagar mat. Ibland blir ni trötta och somnar framför Barnkanalen men nästa tisdag låter ni barnen vara med och sleva pannbiffsmet och det spelar ingen roll att köksgolvet måste dubbeltorkas efteråt. Ni gör det av kärlek. För vissa är barnbarnspassandet möjligen en återbetalning av en svunnen skuldbörda från när den egna karriären var viktigare än familjen. Helt säkert finns det självupptagna pensionärer som inte orkar med en enda unge till när de egna har växt upp och tvångsmässigt måste frigöra sig i en orgie av golf och 20-poängs litteraturkurser på universitetet. Stackars er.

Men jag tänker på de som kommer ihåg var extrakläderna finns på förskolan och vilken dag det serveras soppa i skolmatsalen så barnen ska få extra stadig middag.
Hur mycket bidrar den dolda pensionärskraften till tillväxten? Ingen verkar veta. Ett helt ovetenskapligt hemmasnickrat räkneexempel ger en aning: Små barn får ungefär sex infektioner om året. Det finns en miljon familjer med 1,8 barn upp till tolv år. Om vi räknar lågt och tänker på lyckan att barn ibland får kräksjuka på helgen eller samtidigt som sina syskon innebär det ca 10 miljoner sjukdagar per år. Tar vi bort försäkringskassans vab-dagar återstår fem miljoner dagar då barnen eventuellt återfinns i skolan höga på alvedon.

Eller så kan vi börja ana vidden av mormorskoefficienten. Och då har jag inte ens räknat alla hämtningar som förhindrar mentala sammanbrott hos mer än en förälder. Lönar det sig att sänka pensionsåldern?
Det är kväll. Grannbarnens skrik ekar genom ventilationen.
"Jag minns hur mycket det var", säger mamma, och en glimt av 70-talets småbarnsliv blinkar förbi. "I morgon är hon med mig."
Sjuklingen bäddas ner. Hon lägger en febrig arm hårt runt min hals och säger med en femårings enkelhet: "Mamma. När du dör kommer jag att längta efter dig".
Och jag. Jag behöver min mamma.