Ingenting får vara heligt längre, skriver Marcus Birro i veckan i ett anfall av världsförbättrande kritik. Allt ska skjutas på, sparkas på, hånas. Också det mirakel som är relationen till gud. Det är allvarlig kritik. Jag har respekt för allvaret.
Men Marcus Birro har av någon anledning framkallat minnet av de redan tidigare omdiskuterade konstfotografier som visar Jesus omgiven av sina lärjungar i läderbyxor. Det är på sätt och vis snällt att träda in som deras advokat eftersom tajta läderbyxor kan vara både varma och åtsmitande. Samtidigt är lädret bara ett underordnat adjektiv kopplat till själva substantivet, som är bög.
Det verkar vara själva bögeriet som är kränkande för heligheten. Att avbilda Jesus som homosexuell och dessutom visa bilderna i kyrkan är "futtigt och ovärdigt" för att citera texten. Till och med "en attack på troende".
Det är lätt att tappa tråden i ett uppvarvat känslogarn. Försiktigt nystar jag i en ände:
Det är ovärdigt en människa att vara så rädd. Det är inte värdigt en människa att klicka gilla på Facebook vid ett inlägg som menar att en bild som leker med idén att Jesus är gay är en attack på tron. Argumentationen visar på samma aningslöshet som han själv så blodfyllt bekämpar. Inte för att homosexuella står särskilt högt i kurs i bibeln. De straffas i både gamla och nya testamentet i enlighet med den sexualmoral som knådats fram under seklerna för att hålla mänskligheten på plats.

Men den egna heligheten liknar inte någon annans. Mirakel är lyckligtvis kundanpassade och har inga jämförpriser.
Det är inte alls otroligt att den historiske Jesus småbögade emellanåt med kompisarna i den manliga lärjungegemenskapen. Läderkläder var dessutom ett gångbart plagg även på den tiden, för att spela vidare på fördomarna om vad homosexuella män har på sig när de går ut och dansar.
Eller inte. Det vore förmätet att i en futtig krönika spekulera i en världskändis sexuella preferenser. Det är liksom nog med ett tusenåriga antaganden att Jesus gick till jobbet i en vit tunika och inte blev upphetsad ens av sig själv. Det är nog med antagandet att Jesus skulle svimma av indignation om han såg sig själv på bild med armen tätt runt en man han har kommit att älska. Det är ju gudbevars tusen gånger lättare att hata än att älska, formulerar sig Marcus Birro omsorgsfullt.
Är inte då all kärlek ett mirakel? Hur motar vi hatet om vi inte prövar våra fördomar?
Och är försiktiga med vilka sanningar vi smyger in i våra texter. Mirakel kommer inte till oss genom historiska formler upprepade av rädda människor som söker en snuttefilt för framtiden. Tvärtom.

Jag såg Eva Dahlgrens mycket underhållande föreställning "Ingen är som jag" på Rival i fredags. Där är heligheten vördnaden för varje människas inre universum, inklusive det tioprocentiga intresse för gräsklippning som kan drabba till exempel kvinnliga popsångare.
Humor är kanske det heligaste av allt. Flatgarvet som fanatismens bästa motmedel.
Att hetsa upp sig över Jesus i en läderbralla känns därmed som en kränkning.
Eller som en befrielse, beroende på hur man läser meningen.
För övrigt vill jag förmedla ett investeringstips till alla som vill lämna den överhettade bostadsmarknaden i Stockholm.
Libyen. Libyens kust is the shit. Snacket går på stan.