Jenny Strömstedt

Jag vill bara förklara varför "hen" inte är något att vara rädd för

Publicerad

Blondinbella är gravid! Det finns inga nyheter som är roligare att berätta och mer upphetsande att få ta del av än en efterlängtad bebis ankomst. Det är så ofantligt att ännu ett universum håller på att födas, en person att ta hand om och ge förutsättningar att växa upp till den han eller hon vill vara.

Eller hen.

Det där konstiga könsneutrala ordet Blondinbella kritiserat så många gånger, nu senast när hon kallade nyheten om en gymnasieskola i Stockholm som infört ett könsneutralt omklädningsrum för "ett förlängt aprilskämt". I svaret på kritiken skriver hon:

"Jag tror från hjärtat att den här debatten är ett av samhällets nycker som kommer och går (...) Man hittar på ett antal problem som man går helhjärtat in för i brist på andra engagemang. Nu har man fått för sig att vi ska ta bort så mycket som har med kön som möjligt."

Förlåt Blondinbella. Jag är så innerligt glad för din bebis och detta är på intet sätt ett påhopp. Jag vill bara, kanske för sista gången, försöka förklara varför hen inte är något att var rädd för och hur "genus-epidemin" du tycker så illa om kan befria din framtida bebis från sociala ok den aldrig bett om att få bära. En grundlektion helt enkelt!


I veckan tjuvlyssnade jag till följande konversation mellan två nioåriga flickor i baksätet på min bil:

- En kille i min klass är så himla dum, en gång ritade han en mustasch på min teckning som jag var jätte- jättenöjd med. Med tusch.

- En kille i min klass försökte strypa mig i dag.

- Gjorde han? En kille på mitt gamla dagis bråkade med mig hela tiden. Han ville liksom vara tuff och så och det var för att han var kär. Killar gör så. Han är säkert kär i dig.

- Ja, han höll på att retas på rasten när vi skulle gå ut, sedan sa han att han ville döda mig.

- Då är han säkert kär.

- Ja. Så är det säkert.

Vad skulle vi kunna dra för slutsatser av ett par småungars planlösa prat?

Några saker: Små pojkar lär sig fortfarande att det är ok att visa starka känslor genom att bråka.

Små flickor lär sig att pojkar inte behöver anstränga sig att använda språket för att förklara vad de känner och blir i stället utmärkta tolkar. De lär sig också den tvivelaktiga kopplingen mellan bråk och kärleksyttringar.

Många vuxna kvinnor och män intygar att deras förhållanden skulle blomstra som majstänger i ett samhälle där vi ändrade förutsättningarna för vad vi förväntar oss av flickor och pojkar och slapp fastna i sirapssega mönster av tolkningar och utebliven kommunikation. Är du sur? Nej. Men du verkar sur? Nu är jag det!

För att vara riktigt tydlig: Den bristande förmågan att uttrycka sig sitter inte i Petter-Niklas på pojkarna i exemplet ovan, utan i det sociala könet. I små inlärda idéer som bråkiga pojkar och kärlekstörstande flickor.

Detta är vad den fruktade genus-epidemin vill förgöra.

Genus-epidemin vill sprida sig för varje människas rätt att välja sig själva.

 

Jag läser att Angelina Jolie lägger smaskiga två miljoner kronor om året på att bibehålla sin skönhet, bland annat genom den synnerligen obehagliga metoden att frysa fettcellerna runt midjan. Hade hon kanske köpt en ny häst eller en resa till Ulan Bator (som Carl Bildt besökte i veckan och där småbarnen får gnaga på köttben som smakportioner apropå olika förväntningar) om samhällets krav på kvinnliga Hollywoodstjärnor hade varit att de skulle se ut som de småskrynkliga och halvdefekta så kallade vanliga typer de är satta att skildra?

Genus-epedemin går inte att likna vid "Zombiesarna i Walking dead." Jag skulle snarare föreslå något som ligger närmre Blondinbella själv.

"Madicken" kanske?

För tänk om det snart föds en flicka som växer upp och är obekväm med den snäva kvinnorollen men som för den saken skull inte är man. Tänk om hen kommer att älska att stänga dörren om sig i det könsneutrala omklädningsrummet därför att utan dömande blickar kanske något stort kan växa, som möjligheten att bara vara människa. Välkommen till världen!

Jenny Strömstedt
Jenny Strömstedt

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag