I leken "Hur mycket pengar skulle du ha för att..." har jag några favoritfrågor i underhållningsgenren.
Till exempel skulle jag behöva en miljon för att under sommar-OS ge mig ut på finalmattan i North Greenwich Arena för att efter min förmåga genomföra ett fristående program i gymnastik bestående av en eller möjligen ett par framåtkullerbyttor.
Jag skulle behöva åtminstone den tredubbla summan för att på fullt allvar ställa mig i kön till uttagningarna i X-factor och full av självförtroende stämma upp i en falsk version av Whitneys "I will always love you" framför en plågad jury.
I det senare fallet skulle jag också kräva en lång vistelse på Tongaöarna för att slippa minnet av mig själv.
Sen finns det prövningar man av någon anledning utsätter sig för alldeles frivilligt i enlighet med rådande arvode på Sveriges television.
I går förlorade vi finalen i "På spåret". Stort.
Jag skulle kunna säga förlåt. Förlåt för att vi förstörde 2,7 miljoner människors fredagskväll genom att inte leverera någon som helst spänning efter Marseille.
I stället väljer jag att berätta om den nästan euforiska känslan av att helt tappa taget och inse att det enda som finns kvar, utöver döden, är att ha roligt.
Det verkar så skoj när de ringer framåt våren och frågar om medverkan. Aldrig har minnet av högmodiga fredagskvällar hemma i soffan varit så tydligt. Seattle! Kuala Lumpur! Emmaboda! Efter ett glas fredagsrött ramlar poletterna ner lika snabbt som i en smattrande golfbollmaskin.
Ett halvår senare är inspelningen nästa vecka och jag börjar paniskt plugga blindkartsappar på tunnelbanan hem från jobbet. Sen går tåget plötsligt i morgon bitti och jag studerar in olika typer av broderier, som langettsöm, utifall att vi hamnar i Florens. Vilket det är 99,99 procents chans att vi inte gör.
Till slut är vi på väg och jag stirrar skräckslaget på Fredrik Lindströms nacke några säten längre fram och på Carl-Johan de Geer som presenterar sig och håller en föreläsning om amerikansk science-fiction. "Helvete, vad han kan", tänker jag då och plockar fram telefonen och börjar associationssurfa med utgångspunkt från Blade Runner. Och Leipzig. Vilket det är 99,99 procents chans att ingen frågar om.
I stället bestämmer jag mig för vilka felsvar som kräver landsflykt och pluggar rätt alternativ. Le Corbusier kom tyvärr inte med.
Vid ankomsten till tv-huset i Göteborg är Martina och Erik Haag redan där. Jättetrevliga, jättesnygga och jätteallmänbildade och jag tänker att på Tongaöarna har alla män kjol och det blir fint på Niklas. Nervositeten tilltar och på tv-toaletten uppmanas besökarna att borsta ur eventuella ränder ur skålen och jag väntar artigt tio minuter efter det att Erik Haag kommit ut innan jag går in.
Martina Haag har tagit med sig en vacker klänning till finalen. Jag använde min bästa i semin som en slags besvärjelse och tar en svart. Sorgsvart.
"Kom ihåg att det bara är underhållning", säger den utomjordiskt snälla studiovärdinnan.
"Kom ihåg att det bara är underhållning", säger Kristian Luuk för att övergå i en konversation om kategoriseringen av människoapor.
Sen är det över. Det enda som finns kvar är ett klottrigt papper med Perus Nobelpristagare plitade högst upp som ett mantra. Det kom inga frågor på det. Mer minns jag knappt. Det enda jag vet är att Bollnäs plötsligt var en vit fläck längs väg 83 och att det alltid kom ett nytt "Vart är vi på väg" innan vi mentalt ankommit den förra resan.
Däremot känner jag fortfarande den upplyftande euforin som inträdde när loppet var kört. Hur ingen lurig gåta längre spelade någon roll. Hur festligt avslappnat det plötsligt var med frågesport, och säkert roade vi någon när vi två sekunder efter att ha skrikit Ho-Chi-Min staden konstaterade att det bodde väldigt många svarta i Vietnam nu för tiden.
Det är underhållning, och alldeles gratis!
