BRONSHJÄLTE. Emil Jönsson kämpade vidare i OS-sprinten, trots att kroppen protesterade. Foto: Nils Petter Nilsson
BRONSHJÄLTE. Emil Jönsson kämpade vidare i OS-sprinten, trots att kroppen protesterade. Foto: Nils Petter Nilsson
Jenny Strömstedt

En ny generation som vill glida genom livet

Publicerad

Emil Jönsson. Jag skulle vilja tala en stund om Emil Jönssons lår. Om hans rygg, hans armar och kanske framför allt hans huvud. Liksom hela svenska folket har jag vid det här laget sett den märkliga sprintfinalen minst 20 gånger. Hur Ustigov, Hellner och Glöersen faller i kurvan som fått namnet Helvetet, och hur Jönsson plötsligt har chans på det omöjliga.

Han som tjuvstartar för att hämta kraft. Han som "stumpar" efter tio sekunder. Han vars kropp skriker SLUTA FÖR I HELVETE på högsta volym men fortsätter i full fart på upploppet när coacherna meddelar att han går för bronset. Sen blir det svart.

"Det är det sjukaste jag varit med om. Det kändes som skit hela tiden. I varje heat fick jag ge allt jag hade, varken benen eller ryggen hängde med, en helt otrolig känsla, säger Jönsson till TV3 och fortsätter "Jag kände direkt, hur fan ska jag göra?"

Han fortsatte, genom smärtan.

Det kallas uthållighet och dess aktie är en raket på den mänskliga egenskapsbörsen. Uthållighet är på väg att bli en bristvara. En maratonlöpare påstod i en blogg att om man har två likvärdiga atleter så kan man sätta dem på ett hett element och den som sitter kvar längst kommer att vinna loppet. I Sverige i dag tröttnar unga innan någon ens berättat förutsättningarna för experimentet. Den inte lika atletiska allmänheten modell yngre har drabbats av "känna efter"-sjukan.

Det är vabruari och verkligt grått och dystert överallt söder om Dalälven och jag möter en ung mamma på torget som varit hemma med sin nioåriga dotter hela dagen. "Vi kände efter i morse och bestämde oss för att ta en extra mysvabdag hemma", säger hon och ler mot sin dotter som studsar runt på den uppblötta gräsmattan bredvid gångvägen. Jag går in i affären för att handla mjölk och stöter på en ännu yngre bekant över de styckfrysta hallonen. Kinderna är rosiga, blicken klar och hon har varit hemma i två dagar från skolan eftersom hon eventuellt hade något virus som var på väg att bryta ut. Det kändes så. Eller i vilket fall hade hon mensvärk. "Men i morgon ska jag känna efter om det är bättre. Så får vi se hur det känns."

I veckans nyhetsrapportering om skolans kris efter Pisa-haveriet konstaterar lärare på flera olika skolor att det nog finns faktorer som inte har med skolan att göra som får effekt på resultaten. "Den nya generationen barn har inte samma uthållighet. De tröttnar snabbare på en aktivitet, säger en fritidspedagog som jobbat i 40 år på låg- och mellanstadiet. De börjar med att fråga i stället för att ta reda på svaret själva. De kräver mycket mer vuxenhjälp".

Det är ofta tråkigt att nöta mattetabeller. Om man känner efter. Samtidigt berättar en bekymrad trafikskolelärare att uppemot hälften av alla körkortsaspiranter som tar teoriprovet för första gången kuggar. Studenterna tycker att det är tråkigt att plugga och testar om det går ändå, påstår han. De kanske kände efter att det var roligare att spela "Call of duty"?

Andra mer lokala exempel håller sig på en Magdalena Ribbingsk nivå:

"Vill du ha en semla?"

"Jag ska bara känna efter först."

Jag står inte ut. Min ryggmärgsreaktion är att ställa mig som en kolerisk relik från svunna tider och skrika i falsett: TROR NI EMIL JÖNSSON KÄNDE EFTER? VA?

HUR MÅNGA OS-MEDALJER VINNER DEN SOM KÄNNER EFTER?

Sedan sansar jag mig.

Om 40-talisterna var revolutionärerna i opposition mot både system och föräldrar, 60- och 70-talisterna deras plikttrogna avkommor som hovrar bakom helikopterspakarna så är framför allt 90-talisterna något, tja, annat.

De är luststyrda, visar generationsforskarna. De har en osviklig "känna-efter" radar som med föräldrarnas hjälp är kalibrerad på att undvika allt som smärtar och är tråkigt och som leder till personliga uppoffringar.

De kommer möjligen också att lyckas med sin bedrift att glida genom livet utan att känna mjölksyran bränna i låren eftersom det fortfarande inte finns något svar på vilka krav som deras framtida värld kommer att ställa på dem.

Det är systemskiftet som är så provocerande.

Om jag känner efter.

Jenny Strömstedt
Jenny Strömstedt

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida