Det finns något extra kittlande med de nakna nyheterna. Jag menar då inte Se och Hörs publicering av de tjyvtagna bilderna på brittiska prinsessan Kates bröst, utan de händelser som med en elegant ridåhissning blottar en persons egentliga mening och uppsåt.
I veckan offentliggjordes mejlkonversationen mellan justitieråd Göran Lambertz och de utpekade skurkarna i rättsrötan kring fallet Thomas Quick. Med ens föll strålkastarna på ett missmodigt justitieråd som just läst Hannes Råstams bok om fallet och skriver till två av de hårdast kritiserade huvudpersonerna i boken: "Ska jag vara ärlig känns det som om han (Råstam) mer eller mindre pulvriserat alla våra 'obestridliga fakta', alltså de nio punkterna i mitt utkast till artikel, utom den första."
I ett slag får alla utspel och intervjuer som samtidigt ägde rum en helt annan innebörd.
Det är som den klassiska dagsversen av dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt där han på ett kladdpapper sågar löntagarfondernas existens, eller de numera hett efterfrågade paparazzibilderna på osminkade Hollywoodstjärnor på väg hem från snabbköpet. Plötsligt står någon halvklädd kändis och plirar mot ljuset i säckiga mjukisbyxor och undrar varför det var nödvändigt att tända strålkastarna just nu, nu när bara det oregisserade jaget är närvarande. Inte ens spegelminen är på plats.
Men naket är äkta. Äkta berör.
Det är möjligen därför efterfrågan på offentlig terapi blivit så stor att jakten på medverkande leder till "terapibråk" som det mellan Paolo Roberto och Malou von Sivers. Ett pressmeddelande påstod att Paolo och hans exfru Lena skulle samtala med Egil Linge (kändisterapeut vars bok fått alla människor i min bekantskapskrets att skylla sina personliga tillkortakommanden på anknytningsproblem) om sin separation i tv.
De skulle de inte. Nu var allt ett enda stort missförstånd, men faktum kvarstår att det finns en nyvunnen kommersiell tro på terapi som underhållning. Malou och Egil, Par i terapi, Manspanelen, Radiopsykologen, legitimerade psykoterapeuter som svara på frågor på nätet och morgonsoffornas telefonväkteri.
Detta måste till att börja med betecknas som ett framsteg i en värld där det bara för något decennium sedan var lika med vansinne att ha sin egen terapeut. Eller i vilket fall förbehållet Woody Allen och andra neurotiska kulturakademiker i intellektuella miljöer. Nog blir de egna demonerna mindre skräckinjagande i skuggan av andras, och i de anonyma frågespalterna har vi länge hittat våra likar. Frågan är hur mycket bättre världen blir när vi som i Par i terapi direktsänder terapin i tv.
Inte så värst.
Det är långsamt. Det är trevande.
Det är fullkomligt dötrist.
Det enklaste vore att säga att roligare än så är inte människan när hon är på allvar. Men efter ett antal egna timmar i olika terapistolar har jag svårt att föreställa mig hur jag själv skulle sitta där med kameran påslagen i studioljuset och på något sätt våga närma mig det som är jag. Det som är naket, och berör.
Jag rodnar bara jag tänker på det.
De målande harangerna om gamla ex och nya älskare vars berättelser format också mig.
De mest självförhärligande analyser varvat med avgrunder jag inte ens visste fanns.
Och så alla de där krångliga omvägar för att ens våga hitta vägen till smärtpunkten.
Terapi-tv blir som att läsa en dagbok som är skriven med vetskapen om att ens mamma när som helst kommer att läsa den. Jag blir för närvarande mer berörd av att titta på gamla avsnitt av "In treatment".
Jag är också ledsen att meddela att det inte finns något vettigt avslut på den här krönikan. Det är som i terapin. Till slut går man bara dit utan att ha någonting att säga. Jag väntar i stället på att någon ska hissa en ny ridå, och låta ljuset flöda över de yrvakna. Det är bättre underhållning.
