Det är en solig dag i stugan. Den av hettan upplösta Bregottasken är just undanplockad. Vår huvudperson anar botten i diskhon men vattnet är för skitigt för de sista glasen och hon måste pumpa upp nytt. Om det inte har sinat.
"Får jag kakor till stranden?"
En byxlös unge trampar in gräs i farstun. Skit. Konsumkassarna med smutsiga underkläder sväller ut ur den fuktiga garderoben och hon undrar var blötläggningshinken är. Blicken landar på det chica men shabby köksbordet där två kilo fläskkarré marinerar inför kvällens middag. De blir visst arton personer med grannen som bjudit in sig själv och tre barn. Utanför ekar ljudet av ett vedträ som klyvs och en vänlig uppmaning: "Älskling, jag börjar bli hungrig. Vad blir det till lunch?"
Ja, vad fan blir det till lunch?
Det är inte förr i tiden. Det är 2009 och det är ute att var bitter. Det är inne att välja själv. Mängder av framgångsrika karriärkvinnor och vårdande män byter könsroller med varandra varje dag. I staden och under den del av året som kallas vinter.
Nu är det sommar. Denna märkliga tid då vi inte bara vrider tillbaka klockan en timme för att få mer ljus på kvällen, utan också söker oss tillbaka till mörkret. Den börjar redan vid midsommar. Ekonomiskt oberoende kvinnor med skepparexamen, dildo i garderoben och egen borrmaskin i förrådet står plötsligt och nyper i småblommiga sjok på HM. Med påsen i handen går de förbi frissan och gör blonda timotejslingor varefter hudterapeuten på ett smärtsamt sätt rycker bort vartenda hårstrå i bikinilinjen och lite till.
Sen åker de till husen på landet.
Det är möjligen landet, men mest husen, som inspirerar till de 50-talistiska onanidrömmarna. Långhåriga kvinnor i likaledes långa klänningar belönar sina män med nybakade bullar, nybadade barn och minst två sprut ur boxen när gräsmattan är klippt och häcken skuren.
Det är en tid då män tvingas vara män och kvinnor kvinnor och den sura stämningen lägger sig som doften från ett par svettiga Converse burna utan strumpor. För vi skulle väl ändå göra saker tillsammans?

Men på diskbänken intet nytt. I våra hjärnor ingen större förmåga till förändring. Det som blir uppenbart de korta semesterveckor vi spenderar iklädda könsroller upplockade på stans sämsta vintageaffär är att jämställdheten inte står sig ett dyft utan elektricitet och köpta tjänster. Utan tvättmaskin och diskdito gäller pigtjänst för kvinnor som aldrig lärt sig borra. Utan billiga hantverkare från öst har männen inte tid att packa picnic-korgar.
På samma sätt minskar antalet kvinnliga chefer i näringslivet när det inte längre finns en stödjande debatt och hot om kvotering.
Och utan individuell föräldraförsäkring kommer det att gå mycket långsamt innan män blir professionella pigor till sommaren.

Men man vill ju inte vara bitter, och ute. Eventuellt har jag fattat fel. De tunga suckar jag hör från sommarstugorna kanske i själva verket är del av en omfattande parningsrit med evolutionsbiologiska förtecken. Men i sådana fall: Var kommer surheten ifrån?
Vår huvudperson i torpköket tittar ut genom fönstret på sin hungriga man. Hon lugnar ner sig genom att tänka på staden och sjunga en julsång.
I kylen hittar hon ett paket korv och tänker lättat: "Äntligen har jag marinerat min sista kotlett."

Av: Jenny Östergren