Om jag säger vvv vad tänker du då på? Du tänker på www – alltså internet. Men mitt vvv – stavat på det här sättet – är ett nytt syndrom: Verbalt Vardags Våld. Det händer varje dag, det jäser, fräser och exploderar runt omkring oss. Du blir inte inspärrad, det här är ingen stor fråga. Det är först när nävar eller vapen talar som rättsapparaten reagerar. Men varning för vvv. Det är en bubblare.
Det kan inte bara vara jag som blivit utsatt för detta. Här är tre exempel på vvv.
Jag är utsatt för mejlbombning av arga polska judar som vill protestera mot en artikel i M magasin nr 7. Jag är chefredaktör där, så det är helt rätt att det är mig de vänder sig till. Ilskan riktar sig mot ett slarvfel i en artikel med rubriken ”Snart dör de sista ögonvittnena”. Det är en fem sidor lång artikel om Förintelsen och ett utdrag ur en nyutkommen bok där ett judiskt ögonvittne Mirjam Bolle beskriver sin rädsla. På ett ställe har vi i min tidning skrivit tyska och polska koncentrationsläger. Vi vet förstås att det inte fanns några polska läger. Vi menade inte att de var polska utan att de låg i Polen. Detta fel har föranlett denna min första mejlbombning. En del av de som skriver är oförskämda, tonen är hård, som om det var jag som var kommendant i Auschwitz.

Här kommer mera ilska. Jag sitter och åker i min bil, boken jag lyssnar på är störtbra och vid rött ljus passar jag på att måla läpparna. Jag är alltså inte toppalert när ljuset slår om till grönt. Vad händer då i bilen bakom? Hellyset på, finger i luften och en tutande kille med blodrött ansikte hänger över ratten och vill få mig att reagera.
Men lille vän, kan du inte bara tuta lite snällt, tänker jag och tvärstannar. Låser bildörren för jag tror han ska slå mig. Och mycket riktigt. Ut kommer en man, galen av ilska och står och gapar utanför mitt bilfönster. Och just då blir det grönt igen och då smiter jag.
Ännu mer ilska. Nu står jag i kön på Landvetters flygplats och ska ombord. Kön är lång och jag gör en kringgående rörelse och lyckas hamna rätt långt fram (ja, jag har trängt mig). Då slår direktör X till.
–VA FAN HÅLLER DU PÅ MED. DET ÄR SVERIGE OCH HÄR KÖAR VI!
Kanske vet han att jag är född i Italien.
–Lugna ner dig, säger jag. Så farligt var det väl inte. Jag har väl inte stulit nå´t.
Det var ingen bra replik för då börjar han nästan hyperventilera och skriker:
–DU STJÄL MIN TID!
(Hur vet jag att det var en direktör? Jo han hade röda byxor och loafers med tofs. Min son säger att det är bara direktörer som är klädda så här.)
Samtidigt sitter det folk (framförallt män) i plenisalar, vid förhandlingsbord runt om i hela världen och diskuterar vad vi ska göra åt det ökade våldet.

Men kära ni, har ni upptäckt vvv? Som breder ut sig som om det stavades www. Vad är det som gör att delar av mänskligheten uppför sig som tryckkokare. Ok, jag gjorde fel. Men står ilskan i proportion till handlingen? Varifrån kommer all denna skrik-och-gap-ilska?
Om det här lilla dagliga verbala vardagsvåldet får fortsätta hur ska vi då rå på det stora, farliga våldet?

Amelia Adamo