Har ni sett den kritikerhyllade och flerfaldigt Oscarnominerade filmen ”Juno”? Inte? Kan det vara förklaringen till att den inte orsakat någon debatt alls?
Jag gick intet ont anande för att se en kul ungdomsfilm som alla gett massor av plus och stjärnor och getingar. Med en bra huvudrollsinnehavare (Ellen Page).
Och blev in i märgen chockerad.
Inte av filmens krystade ”mysighet”. Den var bara irriterade. Page spelar 16-åriga Juno i charmigt vardagliga men lite skruvade miljöer i Minnesota. Som det står i en typisk recension: ”Juno hade kunnat bli en rätt odräglig historia, en hypad, ansträngd indietårta som älskas ihjäl av kritiker med Fred Perry-skor och vinner guldrakbladet på emofestivalen i Portland. Men tack vare filmens bitska charm, den bitterljuva kärlekshistorien och den exakta blandningen mellan humor och allvar borde alla som någonsin tyckt om en film fatta dess utsträckta, varma hand” (Erik Helmerson, TT-Spektra).
Alla de charmiga, lite skruvade
figurerna i filmen blir inte alls upprörda, arga, glada eller ens rörda när Juno blir gravid. De kommenterar händelsen med sina vanliga fyndiga, av manusförfattaren oändligt klurigt uttänkta lätt ironiska repliker.

Den 16-åriga Juno vet precis vad hon ska göra, oändligt vis, charmig, lite skruvad och fyndig som hon är. Utan att blinka ringer hon upp abortkliniken på sin hamburgertelefon.
När hon går dit står en nördig klasskompis utanför och demonstrerar. Nörden är asiat och kan inte prata ren engelska. Men hon är ändå rätt på något sätt. Inne på abortkliniken är alla bara fula, inte en enda fyndig, klurigt uttänkt, lätt ironisk replik fälls där inne. Juno stövlar ut.
Hon ska föda barnet, och som den oändligt visa 16-åring hon är, fattar hon genast beslutet att hon ska adoptera bort det.
När hon berättar för sin charmiga, lite skruvade pappa och sin charmiga, lite skruvade styvmor, blir de varken chockade, arga, ledsna eller grips av några starka känslor alls. Med några fyndiga, av manusförfattaren oändligt klurigt uttänkta repliker uttrycker de sin beundran för den oändligt visa dottern.

Jag ser att någon på en blogg kallar detta: ”Anti-abortion crap made to look cute” (Antiabortskit som försöker se gullig ut). Och att P O Enquist blev lika förvånad som jag, rubriken på hans artikel var ”Propaganda som feel good”.
Att en 16-åring skulle fullfölja en graviditet som är resultat av en tillfällig förbindelse för att adoptera bort barnet till människor hon hittat genom ett annonsblad är en så häpnadsväckande tanke att man både som före detta tonårstjej och som mor till tonårsflickor omedelbart frågar sig om de gör så i det stora landet i väster? Och tycker att det är ett helt normalt ämne för en tonårskomedi, ett som inte ens behöver problematiseras?
Jovisst blir det problem. Inte med Juno, som är lika vis, ironisk och oberörd filmen igenom. Det är de vuxna adoptivföräldrarna som krånglar.

Då ser man framför sig den självklara lösningen på soppan, den som i alla fall skulle ge någon psykologisk trovärdighet. Juno behåller barnet.
Men tji får man. Hon föder hjältemodigt, och lämnar bort babyn utan en tår. Sen får man se henne cykla i väg, oberörd som ett barn.
Det är inte kul. Det är inte trovärdigt. Det är djupt obehagligt. Hur kunde någon komma på idén att göra en gullig, problemfri propagandafilm om tonåringar som äggkläckningsmaskiner åt den barnlösa medelklassen?
Och ge den fyra Oscarnomineringar?
Har ni blivit helt galna?