Jag har blivit addad på Facebook av mina första två vänner från skoltiden! Jag är så stolt och rörd till tårar. Jag har två vänner från förr! Jag känner mig hedrad.
För tillfället har jag 200 vänner på Facebook. Det bara rasar in requests från folk som vill vara min vän. Alla vill vara vän med Linda Skugge. Men endast TVÅ från förr. Är det för att ni inte vill eller inte vågar?

Nu när jag mejlar med dessa två fina människor (killar) från förr så ramlar minnena över en. Och det blir så starkt att jag måste ta fram mina gamla skolkataloger.
Den sista skolkatalogen var en sån där übercool sak, gjord av yttersta skoleliten. De allra coolaste spelade gotcha. Skolkatalogen är pepprad med ord som ”funky people”, ”party on” och ”obscene”.
Alla andra levde och var delaktiga och jag stod som ett miffo utanför. Jag var helt efterbliven och LIVRÄDD när jag gick i gymnasiet.
Jag hatade alla som inte hälsade på mig för att jag inte var tillräckligt cool. Det var så smärtsamt att aldrig få vara med i coola gänget.

Det smärtar fortfarande när jag kollar på bilderna på Mr och Ms Rudbeck. Och på kärlekscollagen, ”kärleksrysaren”. Jag var inte ens påtänkt. Jag förstår att ingen ville hångla med mig, så ohärlig och stiff och rädd jag var.
Men nu när jag är tuff så vill de i alla fall inte hälsa (dvs adda på Facebook).
Varför addar ni inte? Är det för att jag inte är tillräckligt cool? Hur cool måste jag bli då för att ni ska hälsa (adda)? Tv-kändis?
Statsminister? Räcker det inte att jag är Sveriges mest kända krönikör och bloggare?
Kalle och Robert och Andreas och Max och ni andra. Jag vet att ni finns out there. Kom igen, adda!

Jag är fortfarande sur på att ni inte hälsar. Min hang up har inte släppt.
Som ni märker är jag en 34-årig loser!