”Jag är förespråkare för den svenska abortlagstiftningen”, skriver Hanne Kjöller.
”Jag är förespråkare för den svenska abortlagstiftningen”, skriver Hanne Kjöller.
Hanne Kjöller

Nej, ett foster är inte en människa

Publicerad

Det blev ett himla hallabaloo i mejlboxen efter förra veckans krönika om rätten till ett arbete man inte vill utföra. Jag försökte föra ett generellt resonemang om självupptagenhet och orimliga krav på anpassning. Men många ville i stället diskutera abortfrågan. 

Så okej. Då gör vi det.

Expressen getinglogga
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Åtskilliga tycks ha tagit för givet att jag är abortförespråkare. Det är jag inte. Jag är förespråkare för den svenska abortlagstiftningen.

Det räcker med att kika ut i världen, eller blicka tillbaka i tiden, för att inse att valet inte står mellan abort och inte. Det står mellan legala eller illegala aborter. Och vid illegala aborter dör kvinnor.

Under 1930-talet skördade osäkra aborter 1–2 svenskors liv i veckan, enligt RFSU. När WHO räknar globalt landar vi nu på 

70 000 döda kvinnor per år.

Well, menar kanske någon, lite spillda kvinnoliv får man tåla om det totala antalet aborter blir färre. Men finns ens något sådant samband?

Mellan 10 000 och 20 000 svenska kvinnor per år genomgick en illegal abort i början av 1960-talet, enligt RFSU. Och det i en tid med en långt mer repressiv syn på kvinnors rätt till sin sexualitet, när våldtäkt inom äktenskapet fortfarande var lagligt och när svenskarna var ett par miljoner färre.

Hur mycket dagens abortsiffror, runt 38 000 per år, skulle kunna pressas ned om Sverige igen hänvisade kvinnor som ”hamnat i olycka” till strumpstickor, arsenik och tvålinjektioner i livmodern är det ingen som vet.

Åtskilliga gör anspråk på att veta att ett foster egentligen är en människa.Foto: LENNART NILSSON / SCANPIX / LENNART NILSSON PHOTOGRAPHY SCANPIX SWEDEN

Många har skrivit och avkrävt mig besked om när ett foster blir människa. Ja, inte är det i ”befruktningsögonblicket” i alla fall.

Detta begrepp är en religiöst färgad hitte-på-term för en komplicerad process i flera steg. Gravid blir kvinnan först när ägget fäster på livmoderslemhinnan. Och det är en resa som kan ta flera dagar.

Även därefter sker utvecklingen stegvis och därför är det vanskligt att ange en exakt tidpunkt för den fullvärdiga människans tillblivelse. Precis som det är svårt att säga när en person blir vuxen.

Men lagstiftaren har nu en gång bestämt att vuxen är den som fyllt 18 år. Gränsen är godtycklig. Riksdagen hade lika gärna kunna säga 16, 21 eller 17 år och 11 månader.

Sällan hör man någon argumentera för att en 13-åring borde dömas till fängelse för att denne egentligen borde ses som vuxen. Eller någon som menar att 25-årig mördare egentligen borde bedömas som ett barn. Däremot finns åtskilliga som gör anspråk på att veta att ett foster egentligen är en människa.

Gränsen är satt till 22 fullgångna graviditetsveckor. Vad enskilda kan tänkas ha för uppfattning om det är inte mer intressant än vad folk har för personliga uppfattningar om andra tidsgränser och juridiska definitioner. Land skall på lag byggas. Inte på tyckande.

Slutligen: är det inte märkligt att religiöst präglade stater tycks mer intresserade av ”det ofödda barnets” rättigheter än de födda barnens rättigheter? Hur mycket omsorg visas limsniffande gatubarn i Marocko och Latinamerika? Och hur mycket omsorg och respekt visas ensamstående mammor när de behandlas som andra klassens medborgare – trots att de följt religiösa påbud om konceptionens helighet och fött fram sina barn?

Och säg varför tycks glåpord som ”horunge” vara så poppis i just dessa (sken)heliga kulturer?

Relaterade ämnen

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag