Foto: Robban Andersson
 Foto: Robban Andersson
Hanne Kjöller

Det måste bli ett slut på detta evinnerliga tjatande om sjalar

Publicerad

Jag hade redan gymväska och matkasse på cykeln när jag passerade rammakaren. Men nog kunde jag ändå få med de tre tavlor som legat färdiginramade där nästan genant länge.

Att hålla tavlorna på behörigt avstånd från ekrarna, tillsammans med övrig packning, krävde både koncentration och ansträngning. Men cykelbanan hem är tack och lov både bred och skralt trafikerad. Jag möter en ynka cyklist på hela turen. En man med sisådär 50 levnadsår innanför västen och gul lycra utanpå. ”Det är enkelriktat här”, skriker han åt mig samtidigt som han med god marginal cyklar förbi.

Expressen getinglogga
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

När jag svarar ”Jag vet”, är han reda borta. Därför kan jag inte heller berätta vilka val som låg bakom mitt beslut att välja fel cykelbana. Inte heller kan jag fråga honom om han inte tycker att det finns plats för oss båda på denna – i cykelhänseende – jätteaveny. Och att det väl ändå är bättre att ägna sin energi och vrede åt sådant som betyder något på riktigt.

Regler är till för att följas, skulle han kanske svarat. Jag skulle ha replikerat: Visst. Men ibland måste man laga efter läge och själv väga för och emot. Huvudet har vi trots allt fått för något mer än att sätta cykelhjälmen på.

Jag tänker på detta fundamentalistiska förhållningssätt till Regelboken när jag ser Aktuellts inslag om Aye Alhassani. En rakryggad kvinna som på perfekt svenska berättade om hur hon vid en anställningsintervju för ett arbete vid SAS incheckning fick beskedet att hon var tvungen att ta av sig slöjan för att få jobbet.

För mig är det självklart att arbetsgivaren har, och ska ha, rätt att bestämma över anställdas arbetsuppgifter, uppträdande och klädsel. Kräver en caféägare volangblommigt förkläde och hårknut så är det bara att peta in hårnålarna och knyta på sig förklädet. Eller att söka sig någon annanstans.

EU-domstolen fattade tidigare i år ett beslut i den riktningen. Så länge klädkoden gäller alla religioner och politiska uppfattningar är det inte diskriminering. SAS tycks alltså ha juridiskt torrt på fötterna. Men på huvudet finns bara en stum cykelhjälm.

SAS hänvisar till sin neutralitetspolicy och värdet av att resenärerna kan känna igen företagets personal. Okej. Och en kvinna i SAS-uniform, med SAS-skylt på bröstet i en SAS-disk men med en enkel sjal knuten runt huvudet hon kan då misstas för att vara – ja vaddå? En förrymd Pressbyråanställd? Eller någon från SE-banken?

Och i så fall: är det inte samma problem med de SAS-anställda som har en sjal, lite längre ned, runt axlarna? Eller med dem som har stövlar i stället för lågskor, byxor i stället för kjol och allt annat som ryms inom de uniformsvariationer som redan existerar.

Svenska skattebetalare, såväl muslimska som icke-muslimska, har pyntat in miljarder för att hålla SAS under vingarna. Samma skattebetalare är förutom att vara finansiärer också verkliga eller potentiella resenärer. Och nog är det anmärkningsvärt att ett flygbolag som inte kunnat lyfta utan statligt stöd tycker sig ha råd att stöta sig med en så stor kundgrupp.

Slutligen, kan vi inte bara bestämma oss för att det måste bli ett slut på detta evinnerliga sjaltjatande. Det finns problem förknippade med invandringen. Men dit hör inte vuxna kvinnors val av huvudbonad. Viktigare än vad som finns på huvudet måste alltjämt vara vad som finns i det.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag