Minst en tredjedel av alla kvinnor i England tänker på sin vikt varje dag läser jag. Jag är övertygad om att det är samma siffra också i Sverige.
Jag är en av dem.
Varje morgon kliver jag på vågen, är jag över 62, 5 kg (jag är en 160 cm lång) får jag en lätt depression. Numera kollar jag också mitt midjemått. Det får inte överstiga 80 cm då är jag i riskzonen. I morse var det 81!
Jag frågar Yvonne, min vän motionsexperten, varför allt lägger sig som ett fettbälte just där midjan en gång satt? Varför inte till exempel på brösten eller stjärten?
– Stress och kortisol svarar hon. Du lagrar fett som en man. Bukfett.
Det är det farliga fettet. Det vet jag. Kanske håller jag på att få en manskropp. Jag studerar mig noga i spegeln. Diafragman och magen går ihop till en konvex bulle. Bakifrån ser jag ungefär ut som vanligt. Det stämmer, jag lagrar fett precis på samma sätt som de där hemskingarna som går omkring med för korta
T-shirtar där det står ”öl skapade denna kropp”.
Varför bryr jag mig så mycket? Är jag hjärntvättad av allt prat om fett, GI, midjemått med mera – sådant som jag som redaktör för kvinnotidningar sannerligen hjälpt till med. Jag är ju faktiskt 60 år. Då skulle min kroppsnoja kunna bli historia.

För ca 10 år sedan tänkte jag att vid 60 lägger jag av att kontrollera min kropp. Jag tar den extra ostbiten utan ångest, jag struntar i vågen. Jag går upp en storlek eller två, vad gör det? Vem bryr sig?
Så blev jag 60. Vad hände då? Jo, jag sköt upp den magiska ”svällgränsen” till 75 år. Jag ville fortfarande vara med i attraktionsleken. Jag ville inte ”tanta” till mig. Men inte bara det.
Det är nu allting händer. Det är nu som kroppen attackeras, av kletiga kranskärlsfetter, av stela leder, av smygande typ 2-diabetes. 60-åringen är måltavlan för alla möjliga krämpor som har med livsstil att göra, samtidigt som vi blir den rikaste generationen pensionärer någonsin. Allt som vi ska göra kräver starka ben, en god hälsa, en lagom tung kropp som orkar bära barnbarn och ryggsäckar. Vi har så mycket planer på allt vi ska göra i den andra frihetstiden, som omvärldsanalytikerna kallar fyrtiotalisternas pansjoliv. Vi som uppfann rock’n’roll, dagis och botox kommer inte dra oss tillbaka som tidigare generationer. Nej, vi ska uppleva, uppleva, uppleva! Och då vill man ju orka.
Så därför bryr jag mig. Lyssnar nu på unga, olidliga kost-hitlers som predikar om broccoli och ständiga marscher med gåstavar. Allt för att jag ska bli denna frihetslyckliga människa om fem år med schvung i
benen.
– Det är väl ingen konst, säger min nedbantade (med GI-metoden) 64-åriga, blonda väninna. Ät mindre. Du behöver inte kunna
något annat.
Som om jag inte visste.

Den rödhåriga väninnan i samma ålder, som också upptäckt att det blir allt svårare att knäppa byxorna, och jag står vid disken i
Dalarö bageri och tvekar. Doften är förförisk, synen av smörsnitten, mandelmassebullarna, den supergoda morotskakan och croissanterna är oemotståndlig. Vi hade bara tänkte köpa ett GI-präktigt müslibröd.
– Äsch vi delar på nå’t, säger vi båda.
Vi tar en croissant. Och bestämmer oss att utöka eftermiddagens promenad.
Hur ska man kunna göra annat än tänka på vikten?
Tack och lov har dygnet 24 timmar och vikttänket tar kanske sammanlagt en halvtimme. Kvar finns 23,5 timmar att tänka på andra saker. Att oroa sig för cancer, oroa sig för hur mamma har det, barnen har det, världen har det och om man nånsin kan få kossorna att prutta mindre metangas så planeten finns kvar också till barnbarnsbarnen.
Viktterrorn blir i det här sammanhanget rätt så lättviktigt.

Av: Amelia Adamo