Därför fick han sparken

Sedan polisen förstatligades 1965 har vi sett sex rikspolischefer komma och gå.
Den förste av dem, Carl Persson, valde att sluta i förtid efter Geijeraffären. Den tredje, Nils-Erik Åhmansson, fick sparken efter Ebbe Carlsson-affären. Den fjärde, Björn Eriksson, fick det på egna meriter genom att köra både ekonomin och organisationen i botten och nu är det alltså dags igen.
”Omöjlig att prata med”, ”utan minsta insikt om polisarbete”, ajöss med nummer sex, Stefan Strömberg, och i sak en orättvis beskrivning.
Privat är Stefan Strömberg en både bildad, humoristisk och högst angenäm person men i sin myndighetsutövning var han knappast något litet charmtroll. Vad hans kunskaper om polisarbete beträffar är de varken större eller mindre än hans föregångares och förklaringen till att han fick avgå är i allt väsentlig ett annan. En direkt parallell till den klassiska maktkampen mellan kungamakt och adel och den här gången var det rikspolischefen som förlorade och länspolismästarna som vann.
Strömberg försökte öka den centrala makten på den regionala maktens bekostnad och hur trevlig han än hade varit är det ett tvärsäkert sätt att skaffa sig mäktiga fiender. Återstår den intressanta frågan vem av de inblandade som har rätt i sak. Och här är det för en gångs skull så illa att ingen tycks ha det.
Det stora problemet med svensk polis är att en alltför liten, och stadigt minskande andel, av den totala polisresursen används för egentligt polisarbete.
Av en polisorganisation kan man nämligen begära tre saker. Att den upprätthåller allmän ordning och säkerhet, att utryckningsverksamheten fungerar och att i vart fall de grova brotten blir utredda och lagförda.Verkligheten är en annan. I stora delar av landet finns inga poliser och därmed vare sig övervakning eller utryckning och uppklaringen av även grova brott är skrämmande låg.

Historiskt har vi hamnat i den här situationen genom att resurser har förts från den lokala nivån till den regionala samtidigt som den centrala byråkratin vuxit kraftigt. Rikspolisstyrelsen, Rikskriminalpolisen och Säkerhetspolisen förfogar i dag över en tredjedel av landets totala polisresurs. Det arbete man utför är helt ointressant för kampen mot den brottslighet som plågar den genomsnittlige medborgaren. Väsentligen ägnar man sig åt att pyssla om sin egen organisation och vid behov stoppa tummen i ögat på de kolleger ute på fältet som förväntas göra jobbet åt dem. Stefan Strömberg försökte få ordning i leden
genom att stärka sin egen makt och det enda synliga resultatet var att antalet byråkrater på rikspolisstyrelsen ökade med sextio procent på tre år, från åttahundra till närmare trettonhundra.
Spekulationerna om vem som skall efterträda Strömberg är
redan i full gång och i regeringskansliet sliter man med personfrågorna.
Det som det egentligen handlar om tycks man redan ha glömt. Hur skall
vi minska polisens byråkrati? Hur skall vi få polisen att ägna sig åt polisarbete och inte åt sig själv eller allt annat mellan himmel och jord? Hur skall vi återföra resurserna till den lokala nivå där nittiofem procent av brotten faktiskt inträffar?

Vad som i övrigt återstår är väl bara att önska Stefan Strömbergs efterträdare lycka till. Rena dödskyssen med tanke på uppdraget men eftersom jag är på gott humör vill jag ändå ge hans efterträdare ett litet tips. Två av våra sex rikspolischefer, Holger Romander och Sten Heckscher, satt tiden ut. Lämnade på egna ben, i hyggligt skick och som chefer hade de också det mesta gemensamt. Två skarpslipade byråkrater som skickligt undvek att ta itu med varje väsentligt problem inom polisen. Som föredrog utrikes resor och dukade bord framför tarvligheter som utslagna tänder, stulet matsilver och utslitna konstaplar som gick på knä av just de skälen. Två bildade och högst ämabla herrar som när de någon gång jävlades med sina undersåtar alltid gjorde det med glimten i ögat.
Vad det nu hade med saken att göra.

Av Leif GW Persson
gw@expressen.se