För den oinvigde kan det låta som en rolig uppgift att åka på turné. Absolut, det är roligt men det skall sägas att det inte är odelat positivt. Under en och en halv månad får man inte sova ordentligt en enda natt. Det blir alltid sena kvällar eftersom i alla fall jag är rätt uppe i varv efter ett uppträdande och att gå och lägga sig är alltså inte att tänka på. Det blir en självklarhet att ta en bira och en bira kan lätt bli flera. Ibland så många att man till slut faktiskt somnar. Dock inte så länge, för oavsett hur många öl man druckit är det väldigt ofta avfärd i ottan.
Sedan har vi det här med maten. Man äter liksom inte ett enda riktigt mål mat under en hel turné. Ett hårdkokt ägg till frukost, en korv till lunch och sedan ingenting mer innan spelningen eftersom det inte går att uppträda när man är mätt.
Efter giget stoppar man på sin höjd i sig lite ost och kex och kanske en oliv. Någon enstaka gång, när jag fått i mig på tok för många öl, händer det emellertid att jag frångår min strikta turnédiet och avslutar kvällen på något moskok. En tunnbrödsrulle med extra räksallad precis innan sängdags är ju som en dröm.
Tills man vaknar upp dagen efter. Ja, det finns nämligen ytterligare en anledning till att jag äter lite försiktigt när jag är på turné. Vill ju inte att magen skall dra igång på något opassande ställe och tvinga mig till ett besök på någon offentlig toalett.
Eller ännu värre, att magen börjar krångla när jag sitter i bussen, mil ifrån någon bensinstationstoalett, så att jag tvingas ut i spenaten med en toarulle i näven. Skulle dock inte bli aktuellt i mitt fall. Jag väljer absolut smärtan före naturens egen luftiga WC.
Inte sällan är det sedan så att man åker direkt till spelplatsen och det är naturligtvis precis lika illa som offentlig toalett eller natur då de bekvämlighetsinrättningar som tillhandahålls backstage oftast är så kallade bajamajor.
Den som någon gång varit inne i en sådan vet vad jag talar om. Stanken av ammoniak och andra människors exkrementer slår emot en som ett knytnävsslag när man kliver in, men nöden har som bekant ingen lag och efter några dagar med halvtaskig sömn, fyllekäk och mängder av öl hamnar man till slut där.
Två kända svenskar har löst det här på sitt eget lilla vis. Den ene var Ingemar Bergman, som tydligen hade en problemmage, och den andre är Per Gessle. Under Gyllene-turnén såg Gessle till att det på varje spelplats fanns en bajamaja som bara han fick använda. Jag förstår honom och hade planerat att ordna det på samma sätt själv den här sommaren. Men så slog det mig att mitt nya band och alla andra runt omkring kanske skulle få för sig att det stuckit iväg lite väl mycket.
Dessutom kom jag på en annan, inte helt oviktig, detalj och det är när den där bajamajan skall tömmas. Den som tömde Gessles bajamaja visste med största sannolikhet att det var hans privata och kunde därför stirra ner i hålet och tänka att Per Gessle har inte bara klämt ur sig "Sommartider" utan även den där jättehögen.
Nej, då är det bättre med en gemensam, för då kan man alltid, vilket även Gessle borde tänkt på, skylla på Frizon.
