”Du kommer inte våga, du är för feg”. Orden skrivs 15 minuter efter att den svenske mannen har aviserat sitt självmord. En timme senare postar han sina sista ord ”Alright lets do it”, ställer sig framför webbkameran och tar sitt liv. I direktsändning.
Det är omskakande, fruktansvärt, men inte första gången. Varje tv-sändning erbjuder möjligheten. Varje tv-sänt medie har upplevt det.
Första gången var 1974. Christine Chubbuck läser upp nyheterna och avslutar med ”du kommer nu få se senaste nytt – ett självmorsförsök” . Hon tar upp en revolver och skjuter sig i huvudet. Kameramannen bryter för reklam.
29 år senare sitter webbkillen Brandon Vedas framför en IRC-chatt med marijuana och en cocktail av piller. I chatten berättar han om drogerna och hans vänner hetsar honom att svepa dem. Strax innan han överdoserar skriver han ”Jag sa ju att jag var hardcore”.
För bara två år får han en efterföljare i Abraham Biggs. Gratistjänsterna för direktsändning har blivit flera och Biggs loggar in på den öppna tjänsten Justin TV. Han slår på sin kamera och äter piller i direktsändning. Först när han ligger helt stilla förstår tittarna att det inte är något skämt. Polisen larmas, kommer till platsen och rusar in i lägenheten med dragna vapen. Webbkameran fortsätter att rulla.

Allt det där var i USA. Men i Sverige? Kanske var det oundvikligt. Tekniken finns där, kunnandet finns där. Och dödslängtan. Varje år tar 1200 människor sitt liv i Sverige. En längtan efter fullkomlig makt, slutgiltig kontroll i en värld där så få saker kan styras. På nätet finns rörelser som lobbar för idén om det fulländade i välja bort sitt liv. Sajter vigs helt åt tips om hur det görs snabbast, med minst eller mest smärta. Många läser för att det är befriande. Att få tala öppet om ett ämne så djupt tabubelagt att de skulle sjukförklaras om de skulle föra det på tal: Valet döden.
Författaren Ann Heberlein skrev om det i DN(5 oktober 2010). Hur vi har slutat reflektera över dödens dragningskraft. ”Vi måste tala om att livet ibland upplevs som en enda stor konspiration. Om vi inte klarar av att göra det utelämnar vi våra barn åt de dåliga råd som (…) erbjud[S] på nätet.”

Den svenske mannen verkar ha planerat sitt självmord noga. Det skulle ske på egen server. Sedan självmordssändningen på Justin TV är beredskapen på tvsajterna betydligt högre och skulle därför kunna avbrytas där.
När det väl är dags aviserar den svenska mannen självmordet på det ultraliberala forumet Flashback. Där skulle spridningen aldrig kunna stoppas. En statusuppdatering på Facebook blir avskedsbrev medan han inväntar tillräckligt många tittare till sändningen.
Han läser kommentarerna i Flashbacktråden. Skrattar lite åt dem som tror att han inte skulle våga genomföra det. Går sedan lugnt till snaran. Och gör valet.
Diskussionstråden på Flashback förvandlas. Det är som om alla plötsligt blottas, står nakna inför varandra. Den digitala cynismen, som gror som bäst bakom anonyma avatarer, förvandlas till medkännande. En plötslig kollision med verkligheten bortom bokstäver och webbkaraktärer.
Användaren som nyss trissat den nu döde mannen och kallat honom feg skriver igen.
”Jag ber om ursäkt för att jag sa att du var feg”.
I direktsändningen stormar polisen in, men på Flashback indikerar hans konto att han fortfarande är online. Två bilder av samma verklighet.
Den här gången förstod vi sambandet för sent.