Elisabet Höglund: "Nånannanismen" lamslår folks förmåga att själva lösa sina problem
Då fick jag veta, att det är den okända men utbredda folkrörelse i Sverige, som tycker, att det alltid är "någon annan", som ska fixa problemen åt en. Det ska samhället göra, eller staten, kommunen, regeringen, myndigheterna, arbetsförmedlingen eller försäkringskassan, ja kort sagt "någon annan", men absolut inte jag själv.
När jag googlade på ordet "nånannanism", fick jag 579 träffar! Jag var alltså inte först med att ha kommit på denna hittills odiagnosticerade sjukdom på den svenska samhällskroppen. Jag fick veta, att uttrycket funnits sen 2004 i Svenska språknämndens lista över nya ord men att det dök upp första gången redan 1998.
Det problem, som jag har grubblat på i årtionden, har äntligen fått ett namn! Jag har alltid förargat mig över att så många svenskar flyr det egna ansvaret. Om man är arbetslös, är det arbetsförmedlingens fel. Om man är sjuk är det arbetsgivarens fel. Om man tjänar dåligt likaså. Om man är kriminell är det samhällets fel och om man inte orkar arbeta är det försäkringskassans fel. Aldrig har man själv någon del i ansvaret. Orsakerna till problemen finns alltid utanför en själv, liksom lösningarna. Att "ta sig själv i kragen" är inte att tänka på.
Detta är något unikt svenskt och allt går tillbaka till det gamla folkhemmet, det svenska omhändertagandesamhället, där staten fixar allt, visserligen till priset av ett högt skattetryck, men ändå... Där det alltid finns ett bidrag att kvittera ut, om man inte har pengar. Där det alltid står en socialassistent och väntar, om det krisar. Där a-kassan alltid finns till hands, om man inte hittat det drömjobb man sökt eller vägrat flytta till annan ort. Där det alltid har gått att få förtidspension, om man haft ont i rygg, axlar och nacke och inte velat/orkat jobba längre.
"Nånannanismen" har bidragit att lamslå folks förmåga att själva lösa sina problem. Det är sannolikt också den som är orsaken till att så få svenskar vill bli egna företagare. Usch, då måste man ta hela ansvaret själv. Nä, det är bättre att vara anställd.
"Nånannanismen" har också sina rötter i det gamla brukssamhället, där disponenten styrde med hård - men omhändertagande - hand. När man gått sina sex år i folkskolan, fanns det alltid en plats åt en på bruket. Där fanns också tillgång till matbutik, skomakare, skräddare, sjukvård, ja det mesta som behövdes för livets nödtorft. Individen själv hade bara att gå till jobbet, ett i och för sig ofta skitigt och underbetalt jobb. Men tryggt var det.
Jag tror, att det är den patriarkala bruksandan, som gjort oss svenskar till de trygghetsnarkomaner vi är i dag. Den har naglat sig fast i våra gener.
Hand-i-hand med "nånannanismen" går" "gratisrörelsen". Alltfler svenskar kräver att alltfler nyttigheter ska vara gratis: gratis tamponger, gratis bindor, gratis kondomer, gratis p-piller, gratis blöjor, gratis kollektivtrafik, gratis inträde på museer för att ta några exempel.
Eftersom vi är fast i "nånannanismen", ska vi även fritt kunna slänga vår skit omkring oss i hopp om att någon annan senare plockar upp den efter oss. När jag häromdagen cykeltränade på väg 243 mellan Nora och Karlskoga, såg jag till min sorg hur dikena var fulla av "nånannanismens" restprodukter: pizzakartonger, ölburkar, plastpåsar, gamla skor, petbuteljer, vinflaskor, halvätna korvbrickor, cigarettpaket, snusdosor och rostiga bilar.
För bor man i "nånannanismens" land, så är det bara att göra sig av med skiten. "Nån annan" kommer alltid och städar upp efteråt.
Av Elisabet Höglund
Elisabet.hoglund@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan