Elisabet Höglund: Grymhet går aldrig att utrota
Själv har jag aldrig varit vegetarian, men många tycker, att de mår bättre, om de inte äter kött. Andra avstår från kött för att de anser det oetiskt att slakta och äta djur. Själv delar jag inte den uppfattningen.
Min man Bosse däremot slutade äta kött i början av 90-talet, sen han haft en ohygglig upplevelse på dåvarande bondeägda Farmeks slakteri i Linköping. Farmek heter numera Swedish Meats.
Han arbetade på den tiden med att bygga industrihallar och hade fått i uppdrag att bygga en lagerlokal åt Farmek. Arbetet skulle ta en månad. Medan arbetet pågick skulle Bosse och hans arbetskamrater bo i sin husvagn, som de parkerade inne på slakthusområdet.
Men efter två dygn stod de inte ut längre utan flyttade husvagnen till en campingplats så långt bort från slakteriet de kunde komma.
Varför? Jo, de stod inte ut med att höra kornas ångestfyllda vrål, när slaktbilarna vid 3-tiden på natten anlände till slakteriet för att när slaktbilarna vid 3-tiden på natten anlände till slakteriet för att lasta av djuren. I vissa fall tvingades panikslagna och skrikande kor stå kvar på bilarna i upp till sex timmar, innan de togs in för slakt. Ljudet från vrålen var outhärdligt. Det värsta var, att ljudet aldrig tog slut. Ständigt rullade det in nya slaktbilar med nya kor, som i timmar fick stå och vänta på den obönhörliga slaktdöden.
Den andra plågan var stanken, den ohyggliga liklukten från avfallscontainrar, som stod uppställda på slakthusområdet. I containrarna låg djurhuvuden, hudar, hudrester och avhuggna ben från slaktade djur huller om buller. Allt befann sig i stark och stinkande förruttnelse. Bosse undrade, hur de giftiga avfallscontainrarna kunde få stå så nära insläppen för slaktdjuren.
Enbart de här upplevelserna räckte för att Bosse skulle sluta äta kött. Men det var en sak till, som avgjorde, en händelse av ett helt annat slag. En händelse, som en utomstående aldrig får uppleva. Men Bosse fick det, eftersom han jobbade inne på området.
På slakthusets ena sida fanns en utbyggnad, en cirkelrund öppen gård utan tak, omgärdad av ett tre meter högt plank. Till att börja med visste inte Bosse, vad som försiggick bakom planket. Han hörde bara så konstiga ljud därifrån. Det var skratt, skrik och jublande applåder från personer, som uppehöll sig därinne. Då och då avbröts applåderna av skriken från ett plågat djur. Bosse ville veta, vad som hände inne på gården och frågade en anställd:
– Äsch, det är bara grabbarna som har lite kul på rasterna. Dom släpper ut en kalv i taget på gården och så tävlar dom om att jaga kalven. Han som får tag i kalven först och sticker kniven i halsen på den, han vinner pengarna.
Mannen avslöjade, att de slakterianställda varje dag samlade in pengar i en pott. Den som var snabbast med att sticka kniven i kalven, vann alltså hela potten. Bosse trodde inte sina öron. Men han teg om händelsen. Han ville ju inte få sparken från jobbet.
Så gick det alltså till på ett bondeägt svenskt slakteri i början av 90-talet. De anställda använde levande kalvar som insatser i ett slags hemmagjort pokerspel. Under en 30 minuter lång lunchrast kunde 5-6 kalvar offras på det här sättet.
Kalvarna skulle ju ändå slaktas. Då spelade det väl ingen roll, om killarna i slakteriet passade på att spela lite kalvpoker med dem en stund. Så gick resonemanget.
Många kommer säkert att kritisera mig för att jag berättar om en händelse, som ägde rum för så längesen. Så här går det ju inte till i dag, kommer man att säga. Hur vet ni det? Grymhet, hänsynslöshet och dåligt omdöme har aldrig gått att utrota, ej heller att lagstifta bort. Där det inte finns någon insyn från allmänheten, där är det enkelt att dölja hemligheter, som inte tål dagens ljus.
Av Elisabet Höglund
Elisabet.hoglund@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan