Elisabet Höglund: Därför slutade jag på Aktuellt
Epidemin fick aldrig någon medicinsk eller social förklaring, men den efterlämnade djupa sår i den svenska samhällssjälen.
Katastrofen glömdes snart bort av journalisterna, när deras tårdrypande, okritiska och ensidiga sensationsreportage inte sålde längre. Den tystades ner av de barnläkare, flyktingadvokater och politiker, som tidigt och ryggmärgsmässigt tagit parti för flyktingbarnens föräldrar. Detta trots att fler och fler vittnesbörd började komma fram i utredningar, studier, forskningsrapporter och förundersökningar, som gjorde gällande, att föräldrarna kanske spelade en betydligt aktivare roll än någon anat, när det gällde att framkalla och/eller utnyttja barnens sjukdomstillstånd för att få permanent uppehållstillstånd i Sverige.
Själv trodde jag till för kort tid sen, att problemet med apatiska flyktingbarn var ur världen, eftersom flertalet familjer till slut beviljades permanent uppehållstillstånd. Men ett inslag i Rapport i måndags lät förstå, att nya flyktingbarn nu insjuknar i samma symptom. Den slutsats jag drar är, att en ny tragedi med apatiska flyktingbarn kan vara på väg.
Mellan 2003 och 2006 behandlades 424 apatiska flyktingbarn i Sverige. Märkligt nog kom hela 85% av barnen kom från f.d. sovjetrepubliker som Azerbajdzjan, Kirgizistan, Uzbekistan och Kazakstan samt från Kosovo och Serbien/Montenegro i forna Jugoslavien. Det handlade framförallt om minoritetsgrupper som romer och uigurer.
Flyktingar från dessa länder ansågs inte ha asylskäl i Sverige, eftersom länderna inte längre befann sig i krig. Den enda möjligheten att få asyl var på rent humanitära grunder.
En lång rad märkliga iakttagelser gjordes:
1. De asylsökande barnen gick in i sitt apatiska tillstånd direkt efter det att familjerna fått avslag på sina asylansökningar.
2. De sjuka barnen blev i flertalet fall friska, så fort föräldrarna beviljats permanent uppehållstillstånd i Sverige.
3. Fenomenet uppgivenhetssyndrom bland flyktingbarn var helt okänt i länder utanför Norden (läs Sverige).
4. Det mycket stora antalet apatiska flyktingbarn.
5. Epidemin följde hela tiden samma mönster.
6. Flertalet familjer saknade identitetshandlingar, något som gjorde, att ingen visste, om de apatiska barnen var föräldrarnas biologiska barn eller ej. DNA-prover fick inte tas, eftersom det ansågs integritetskränkande.
De så kallade "snälla" grupperna i debatten, bland annat barnläkarna, vägrade se dessa omständigheter, vägrade inse, att det kanske låg en hund begraven någonstans.
När andra läkare, sociologer och vårdpersonal försökte ge en avvikande bild, förlöjligades de, förtegs eller beskrevs som invandrarhatare och rasister. Det här var något av det mest obehagliga jag upplevt i Sverige.
Själv arbetade jag på den tiden på SVT:s Aktuellt, en redaktion, som drev en närmast kampanjliknande och okritisk journalistik kring de apatiska barnen. Jag mådde fruktansvärt dåligt, när jag insåg, att det inte gick att föra en sansad diskussion på redaktionen om hur det här fenomenet skulle bevakas. Det blev därför ett av skälen till att jag senare sökte mig därifrån och började arbeta på Rapport igen.
Kära före detta kollegor på Aktuellt: För mitt samvetes skull är jag tvungen att berätta detta.
Och så till alla berörda: Gör inte om misstagen från förra gången. Ljug inte. Våga ifrågasätta. Det tjänar inte minst dessa utsatta barn på.
Av Elisabet Höglund
Elisabet.hoglund@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan