Härom natten hade jag en ohygglig dröm. Jag stod utanför en brinnande ladugård. Inne i ladugården såg jag hur de instängda korna brann i lågorna, hur de panikslagna och vrålande av smärta försökte ta sig ut. Varför drömde jag detta? Kanske för att det på senare tid kommit rapporter om att vanvård av djur ökar explosionsartat i Sverige. Trots strängare lagstiftning upptäcks allt fler lantbrukare som struntar i djurskyddet.
Böndernas krav på ökad lönsamhet håller på att dränera hela djurskyddslagstiftningen. De senaste veckorna har den ene mjölkbonden efter den andre krävt att de ska slippa betestvånget för mjölkkorna. Betestvång innebär att korna under fyra månader om året ska gå ute och beta.
Vissa bönder klagar över att de har för små betesarealer, andra över att det är för krångligt att mjölka med robotar när de måste hämta korna varje gång dessa ska mjölkas. Ordföranden för Sveriges mjölkbönder, Per Andersson, påstod häromdan att han inte längre hade råd att låta sina 140 kor gå ute och beta i hagarna i Sörmland.
Då säger jag bara: Om en bonde inte anser sig ha råd att ha sina kor på bete ska han omedelbart sluta som mjölkbonde och ägna sig åt spannmålsodling eller hugga i skogen istället. Vi konsumenter kräver att korna ska få beta ute och leva sina korta liv under så naturliga betingelser som möjligt. Jag tänker inte fortsätta att köpa mjölk och ost om jag vet att korna återigen ska tvingas stå fastkedjade i mörka ladugårdar och aldrig mer få se dagens ljus.
Vart tog omtanken om djuren vägen? Kanske försvann den i samma ögonblick som svenska Arla blev danskt. Numera sätts den internationella konkurrenskraften före omsorgen om djuren.
Ett liknande tecken är att Sveriges Lantbruksuniversitet på uppdrag av kött- och slakteribranschen just nu under största hemlighetsmakeri håller på att utreda om det är möjligt att förlänga de redan långa slakttransporterna i Sverige. I dag är längsta tillåtna tid för en slakttransport åtta timmar. Köttbranschen vill ha tiden förlängd till tolv timmar. Och jag som trodde att alla var överens om att långa slakttransporter är skadliga och plågsamma för djuren. Så är det alltså inte längre. I början av 2000-talet gjorde jag själv flera uppmärksammade avslöjanden om plågsamma djurtransporter och blev till och med prisbelönt av LRF för detta. Jag vet, att mina reportage påverkade både lagstiftningen och debatten om djurskyddet i Sverige. Nu verkar detta vara ett minne blott.
Men värst av allt är att den rena vanvården av djur ökar dramatiskt. Antalet vanvårdsärenden har mer än fördubblats på tio år. Vanvården blir också grövre.
Låt mig ge några exempel från 2009:
* På en gård i Jämtland hittade polisen i våras 50 kokadaver. I en kalvningsbox fylld av metervis med träck påträffades fyra döda, nästan förmultnade, kalvar. Ändå var gården Sigillcertifierad(!).
* En man utanför Söderköping misstänks för vanvård sedan grannarna upptäckt döende kor i hans beteshage.
* En djurhållare i Halland hotas av djurförbud sedan ett 70-tal kor med kalvar tvingats leva i 80 centimeter djup träck i ladugården. Bukar och juver släpades i gödseln och gjorde det omöjligt för kalvarna att dia. Flera kor hade stora frätskador på kroppen. Foder och vatten saknades.
* På en gård i norra Värmland avlivades nyligen 77 kor sedan djuren under lång tid fått klara sig utan både mat och vatten. Vattnet i ladugården var avstängt och djuren var så avmagrade att varje del av skelettet syntes.
I nästa krönika ska jag berätta om ett så fasansfullt exempel på djurplågeri vid ett svenskt slakteri att min man, som upplevde händelsen, slutade äta kött.
