Snaran dras åt allt hårdare kring halsarna på de svenska rovdjuren. Det gäller björn men framför allt varg.
Allt fler personer, som kräver skyddsjakt på varg, får sina krav tillgodosedda av myndigheterna. Ändrade regler och en allt-mer generös inställning till jägarnas intressen från Naturvårdsverkets sida gör, att vargstammen i Sverige nu snabbt riskerar att decimeras.
Under 2008 ökade antalet beviljade ansökningar om skyddsjakt på varg dramatiskt jämfört med tidigare år.
Fram till och med 2007 sa Naturvårdsverket ja till bara någon enstaka ansökan per år. Sedan gick proppen ur. Under 2008 gav verket tillstånd att skjuta 11 vargar. Det motsvarar 5 procent av vargstammen, vilket är väldigt mycket.
- Det stämmer, säger Susanne Löfgren, enhetschef på Naturvårdsverket. Vi beviljar fler och fler ansökningar. Det beror på att antalet ansökningar om skyddsjakt ökar kraftigt.
Samtidigt betonar hon, att den ökande skyddsjakten på varg inte beror på att antalet vargangrepp på tam-djur, t ex får, har ökat. Dessa angrepp ökar inte. I stället skjuts vargarna, därför att de har angripit jakthundar.
Nya riktlinjer för utökad skyddsjakt - till och med licensjakt på varg - gör, att vi i fortsättningen kommer att få se ännu fler tillstånd att skjuta varg i Sverige.
Jägarnas intressen går före rovdjurens. Det beror på att vargstammen på senare år har ökat och nu är uppe i de 200-220 vargar, som riksdagen en gång lagt fast som mål för den svenska vargstammens storlek.
Men samtidigt vet vi, att den illegala jakten på varg fortsätter. Vi vet också, att allt fler vargar dödas på vägarna eller går under av undernäring, när de ger sig ut för att söka sig nya revir.
Men det allra värsta exemplet på mänsklig jakt på rovdjur hittade jag för några veckor sen i Lantbrukets Affärstidning ATL. Polisen i Norrbotten hade upptäckt en grym form av tjuvjakt på björn i Arjeplogsfjällen. Jakten upptäcktes från en helikopter. En björn hade drivits över snövidderna av tjuvjägare på snöskoter.
Björnen hade sedan skjutits i magen men inte dött på plats. I stället hade den försökt ta sig vidare men till slut stupat av utmattning.
Polisen lyckades spåra björnen och befria den från sitt lidande. Björnen var så skadad, att maginnehållet under flykten hade runnit ut i snön.
Att skadskjuta en björn i magen, så att den inte dör direkt utan kan ta sig bort från skottplatsen är enligt polisen ett smart knep för tjuvjägare att undgå upptäckt.
Den här historien påminner mig om ett reportage om illegal björnjakt, som jag hösten 2007 gjorde för SVT:s Rapport. Jag hade träffat den prisbelönte djurfilmaren Erik Fernström, som några år tidigare hade gjort en film, som innehöll skrämmande bilder på illegal björnjakt från skoter i Sverige.
När inslaget visades, överöstes jag av det ena angreppet häftigare än det andra från jägare, samer och skoterägare, som anklagade mig för lögn och förtal.
Enligt kritikerna, som anmälde inslaget till Granskningsnämnden för radio och tv, förekommer det ingen björnjakt från skoter i Sverige. Filmaren Erik Fernström bluffade. Bilderna var tagna i Ryssland.
Men Granskningsnämnden trodde mer på mig än på skoterägarna och jägarna från Norrland, som anmält inslaget.
Exemplet från Arjeplogsfjällen, som jag nyss berättat om, gör bilden ännu tydligare av den grymhet och det primitiva hat mot rovdjuren, som dväljs i de djupa svenska skogarna och som tycks legitimera vilka kriminella metoder som helst.
Den flathet, som myndigheterna nu börjat visa gentemot rovdjurshatarna gör också, att vi i Sverige kanske inte kan upprätthålla den robusta rovdjursstam, som riksdagen faktiskt har beslutat om.
