"Jalle" dog i går, på årets första riktiga vårdag. Han fick aldrig uppleva den annalkande värmen. Jag visste att han hade varit svårt sjuk ända sen förra våren. Ändå vägrade jag inse att han var borta. Det var först när jag åkte förbi tv-huset på Gärdet i Stockholm i går eftermiddag och såg att SVT hade halat flaggan på halv stång som jag förstod att en epok i SVT:s historia var till ända.
I två omgångar arbetade jag tillsammans med Jarl Alfredius, dels mellan 1986 och 1987, dels mellan 2003 och 2006, när jag var tillbaka som reporter på "Aktuellt".
Det var en ära för mig att få jobba med honom, för jag kan intyga att den värme, medkänsla och sympati som han utstrålade genom tv-rutan - den var inte en tillrättalagd fasad.

Under mina över 25 år på SVT lärde jag känna många tv-personligheter. "Jalle" var en av de mest genuina människor jag träffat. Han älskade sitt jobb.
Som programledare engagerade han sig på ett helt annat sätt i reportrarnas arbete än många andra programledare. Han ville inte bara synas själv. Han förstod att uppskatta hur viktigt reportrarnas arbete var för ett nyhetsprogram som "Aktuellt".
Jag minns särskilt en gång. Det var 2004. Jag hade spelat in ett reportage om några kvinnor, som på 70-talet hade drabbats av bröstcancer och blivit allvarligt skadade av strålbehandlingen. En kvinnlig landstingspolitiker i Örebro län hade tagit sig an deras sak och slogs för att kvinnorna skulle få ett rimligt skadestånd för sitt lidande.
Det blev ett starkt och gripande reportage men den som blev mest gripen var "Jalle". När reportaget sändes, gjorde han en av sitt livs bästa studiointervjuer med en cancerläkare vid Karolinska sjukhuset. Det blev en sändning som jag sent ska glömma.
Det var precis den här sortens reportage som engagerade honom, reportage om människor som farit illa, som blivit orättvist behandlade, som blivit kuvade av hänsynslösa makthavare eller av ett skoningslöst öde. Det var i sådana stunder som "Jalle" fick visa sin egen medmänsklighet, sitt eget engagemang och sin egen storhet som journalist.
Det var också därför han blev så folkkär. För folkkär blir bara den som är genuin och äkta.

Tittarna älskade honom också därför att han inte alltid var perfekt. Han var ingen maskin. Han kunde snubbla på orden ibland. Men det gör ingenting, när man samtidigt är så professionell som han var. Ingen kan ersätta honom.