Det är nu exakt 29 år sen, som vi svenskar folkomröstade om en avveckling av kärnkraften, visserligen "med förnuft", men ändå. Dessa 29 år kom sedan att präglas av en icke-politik på kärnkraftens område, som framstått som alltmer ansvarslös.
Själv röstade jag 1980 på linje 3, alltså för en snabbavveckling av kärnkraften. Men det dröjde inte länge, förrän jag insåg, att en avveckling av kärnkraften var politisk och ekonomisk galenskap. Här hade mångmiljardbelopp investerats i produktiva energianläggningar, som plötsligt bara skulle skrotas, en kapitalförstöring utan motstycke.
Skrotningen av kärnkraften inleddes 1999 med att Barsebäck 1 stängdes. 2005 lades Barsebäck 2 ner. Denna avveckling har kostat svenska skattebetalare minst 9 miljarder kronor, pengar som bara kastats i sjön.
Sedan dess har kärnkraftsavvecklingen mest varit politiskt munväder. Visst ska fler reaktorer stängas, har det hetat, men kanske inte just nu.
I dag, 29 år efter folkomröstningen, står kärnkraften för 45 procent (!) av den svenska elkonsumtionen, en siffra, som talar sitt tydliga språk: Ett större politiskt hyckleri än hanteringen av kärnkraften är svårt att hitta.
I många år har det stått klart att folkomröstningsresultatet från 1980 snabbt blev överspelat. En ny generation svenskar växte upp med en betydligt mera pragmatisk syn på kärnkraften än sina föräldrar. Ändå fortsatte ledande politiker från de flesta partier att upprepa sitt mantra om kärnkraftens avveckling.
Jag underskattar självklart inte riskerna med kärnkraft. Men hittills har bara två kärnkraftsolyckor av betydelse inträffat, 1979 i Harrisburg, USA, och 1986 i Tjernobyl. I världen i dag finns 438 kärnkraftsreaktorer i drift och 44 under uppbyggnad. Så uppenbarligen är inte själva driften av kärnkraftverken det stora säkerhetsproblemet. Betydligt större är riskerna med avfallshanteringen.
Men det pågår forskning kring en helt ny typ av kärnkraftsreaktor, den så kallade ADS-reaktorn. Denna lämnar efter sig betydligt mindre mängder radioaktivt avfall. Samtidigt är ADS-reaktorerna konstruerade så, att det aldrig kan uppstå någon härdsmälta i dem.
Jag säger inte att denna reaktortyp är den framtida lösningen på kärnkraftens problem, men den politiska skräcken för kärnkraft både i Europa och USA har under många år lagt en hämsko på kärnkraftsforskningen. Den globala klimatdebatten har nu ändrat på detta och successivt gett plats för en mer positiv syn på kärnkraft. Denna är ju till skillnad från olja och kol en ren energikälla, som inte släpper ut koldioxid.
Sett mot bakgrund av detta var regeringens beslut häromnatten att "avveckla" avvecklingslagen och ta bort förbudet att bygga ny kärnkraft det mest logiska och förnuftiga politiska beslut som har tagits i Sverige på många år. Särskilt imponerande är Maud Olofssons sätt att slutgiltigt göra upp med "Sörgårdscenterns" ideologiska bakåtsträveri.
Den största förloraren i veckan var Mona Sahlin, som fullkomligt togs på sängen och som ryggmärgsmässigt satte samarbetet med småpartierna före den politiskt mera ansvarsfulla linjen att medverka till att Sverige förblir en stark industrination, där kärnkraften kanske måste vara en nödvändig ingrediens.
Till slut inställer sig dock frågan om regeringens energipolitiska lappkast får någon betydelse i praktiken. Kanske visar det sig bara ha varit en skenmanöver i en fråga, där politikerna sen länge varit pinsamt akterseglade. De stora kraftbolagen har ju redan börjat satsa stort på andra energikällor, till exempel vindkraft. Nu återstår det att se om kärnkraften fortfarande är ekonomiskt intressant att investera i.
