Det är synd om Mona Sahlin. När hon valdes till partiledare 2007 såg det mesta ljust ut. Partiet hade fått den ledare det ville ha. Hon var kvinna, ungdomlig, orädd och med lång politisk erfarenhet. Efter att själv på 90-talet ha gått igenom ekluten, såg många henne som stärkt och pånyttfödd.
Idag - två år senare - är hon knäckt, nästan skygg. Hennes självförtroende verkar vara raserat. Vad hon än säger, blir det fel. Och det handlar inte bara om AMF-skandalen, som i ett längre politiskt tidsperspektiv är en struntsak. Sahlins kräftgång startade långt innan Wanja Lundby-Wedins dumheter avslöjades.
I den senaste väljarbarometern nådde Socialdemokraterna historiskt låga 33,5 procent. I popularitetsligan har Sahlin gått samma väg. Bland partiledarna ligger hon på näst sista plats. Bara Lars Ohly ligger bakom henne.
På fredag är det 1 maj. Då ska S-talarna försöka blåsa nytt hopp i sina besvikna väljare. Det kommer inte att lyckas. 7 juni är det val till Europaparlamentet. Då kommer den första "riktiga" fingervisningen om det Socialdemokratiska partiets ställning i väljarkåren.
Om mindre än 17 månader är det riksdagsval. Som det ser ut idag, måste det till ett mirakel för att Mona Sahlin ska kunna föra partiet tillbaka i regeringsställning. Hennes utgångsläge är uselt, trots att det med sjunkande tillväxt och skenande arbetslöshet borde vara tvärtom.
Istället är det Fredrik Reinfeldt som går från klarhet till klarhet och tycks vara immun mot den ekonomiska verklighet som omger honom.
Eftersom Reinfeldt hittills gjort det mesta "rätt", har det varit svårt för Sahlin och hennes två satellitpartier att driva en oppositionspolitik som känts som ett nödvändigt alternativ.
Och när inte själva politiken lockar, ja då vilar bördan tungt på partiledaren. Då är det hennes uppgift att med sin personlighet, utstrålning, lyskraft och trovärdighet locka över väljarna. Det har Sahlin inte lyckats med.
Det socialdemokratiska partiets valstrateger borde börja bli oroliga nu. För dem finns två alternativ: antingen att behålla Mona Sahlin och kanske förlora valet eller att byta ut henne och ge partiet en ny chans. Frågan är vilket scenario som är det mest mardrömslika.
Själv tror jag på den senare lösningen, eftersom partiets intressen alltid måste gå före partiledarens. Och det finns bara en tänkbar efterträdare: Sven-Erik Österberg, partiets gruppledare i riksdagen och tidigare biträdande finansminister. Han ingår sen i fredags som arbetsmarknadspolitisk talesman i Mona Sahlins så kallade inre kabinett.
Österberg är för många en doldis. Han har aldrig gjort mycket väsen av sig. Men han är djupt respekterad, känns äkta och hederlig. En "klok karl" helt enkelt. Han har ett gediget förflutet som bondson i Västmanland, har varit lant- och skogsarbetare och senare ombudsman i Skogsarbetareförbundet.
Han är alltså till skillnad från Sahlin ingen politisk broiler. Han har faktiskt haft ett "riktigt" jobb. Hans erfarenhet av kommunalpolitik är också lång, bland annat som kommunalråd i Skinnskatteberg.
Varför Sven-Erik Österbergs namn aldrig nämndes när partiet letade efterträdare till Göran Persson var, att han hade "fel" kön. Han var man. Partiet skulle ha en kvinna.
När jag mötte Sven-Erik Österberg i riksdagen häromveckan och berättade för honom att jag tänkte lansera honom som ny socialdemokratisk partiledare, såg han smickrad ut. Han protesterade inte heller.
I slutet av oktober håller Socialdemokraterna ordinarie partikongress. Att välja ny partiledare mindre än ett år före ett val är förstås lika okonventionellt som vanskligt, men tanken måste ju ändå kunna föras fram.
