Elaf Ali

Vem vill erkänna att man är fängslad i ett fritt land?

Publicerad

Inom Islam räknas du som kvinna när du får din första menstruation. Jag fick min redan vid 10-års ålder. Det innebar att jag redan i tredjeklass fick sluta gå på simlektionerna eftersom jag nu var ”kvinna”.

Expressen getinglogga
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

För varje år växte tabu-listan. Jag fick inte äta ute med kompisar, eftersom ”vi har mat hemma”. Fick inte sova över hos kompisar om de hade bröder eller en pappa. Jag fick inte gå på bio eller på stan. Kom jag hem två minuter senare än den tid det tar att promenera hem från skolan ringde telefonen.

När jag var 15 började det pratas om giftermål. Bilder på mig skickades runt i Irak för att hitta en man. Utan min vetskap eller mitt samtycke. För inom Islam måste tjejen gifta sig med en muslim och helst ska det vara en som familjen valt ut.

I skolan trodde mina kompisar att jag var fri. Jag gav dem gärna den illusionen. Vem vill erkänna att man är fängslad i ett fritt land?

Allt var en kamp. Att få lov att åka med på lägerskola och klassresa krävde flera veckors övertalande. Jag hade börjat bli duktig på att föra min talan och få igenom det som ansågs som omöjligt, som att flytta hemifrån efter studenten. Att en muslimsk tjej bor själv är högst uppseendeväckande.

Men jag fick igenom flytten. Pappa till och med hjälpte mig att flytta. Och från 2006 brukar jag säga att mitt liv började. Precis allt kändes läskigt till en början, men steg för steg tog jag mig igenom det. Att prata med killar vågade jag dock fortfarande inte. Hemma i Kristianstad hade ju andra araber ringt och skvallrat om de såg mig med en kille. Den rädslan tog jag med mig upp.

 

Jag bodde för mig själv, i en annan stad, men kände mig fortfarande övervakad. Hederskulturen etsar sig fast på ett sätt som är svårt att beskriva. Därför bestämde jag mig för att slå mig fri. Jag slutade att kalla mig för muslim. Jag jobbade ideellt på en förening som hjälper hedersutsatta ungdomar och fick mod att säga till mina föräldrar att jag inte kommer gifta mig med en muslim. Förtrycket ska ta slut med mig.

Att jag vågade stå upp för mig själv gjorde att min pappa fick en förändrad syn. Han har alltid uppmuntrat mig att jobba, ta körkort och skaffa en utbildning. Men nu började han ifrågasätta hederskulturen. En kultur som till stor del består av påtryckningar från andra muslimer och släktingar i hemlandet. Släktingar som tror att barnen ska leva på ett muslimskt vis trots att man vuxit upp i ett land som Sverige. Och förälderns roll blir svår. Ska hen stå upp för sina barn eller visa respekt gentemot sin släkt?

Min pappa valde oss och det resulterade i att min tio år yngre syster fick en betydligt lättare uppväxt än mig. Det är många som står upp för antirasismen, men ytterst få som vågar prata om hederskulturen. Rädslan att kallas rasist har tagit över. Men vi kan inte blunda för de tiotusentals unga i Sverige som är utsatta för hedersvåld på grund av att främlingsfientligheten kan växa sig starkare.

Jag blir ledsen när jag får meddelanden som säger att jag göder rasismen när jag skriver om dessa frågor. Att jag ska hålla tyst. Jag gör detta för 15-åriga Elaf och för alla andra unga tjejer i Sverige som lever med samma skam och rädsla som jag gjorde.

Relaterade ämnen

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag