I augusti förra sommaren började jag blogga. Jag hade ingen aning om vad jag gav mig in på men efter ett möte med Alex Schulman började jag ana. Han lärde mig att det krävdes minst sex inlägg per dag för att bloggen skulle generera i många läsare. Efter sex månader med lika många inlägg per dag, de flesta skrivna, kände jag att jag gjort mitt inom bloggvärlden. Jag var helt enkelt uttömd på idéer och kände att det var dags för en lång skön paus från det skrivna ordet.
Men så härom veckan ringde min chef från skivbolaget, mannen som i bloggen gick under namnet Skivbolags-Leffe. Han berättade att Expressen ville ha mig som sin sommarkrönikör och detta var ett hedersuppdrag som jag inte kunde tacka nej till.
Efter dagar av tung övertalning bestämde jag mig i alla fall för att ta reda på hur omfattande en krönika var. Jag ringde upp en tjej som jobbar som journalist och hon förklarade för mig att en krönika är tretusentvåhundra tecken, vilket är samma som tretusentvåhundra nedtryckningar på tangentbordet.
Den här långa ingressen är tyvärr inte mer än 1111 tecken men om jag öser på med lite utrops- och frågetecken så kanske jag i alla fall kan ro EN krönika i land. !!!!!!!!!!!!???????????
1227! Fan, det här går ju bra!!??
Efter dagar av ångest tackade jag till slut ja till mitt semestervikariat och nu sitter jag här framför tangentbordet med en enda tanke i huvudet, "jag hatar att skriva". Ivar Lo-Johansson lär ha sagt att konsten att skriva är detsamma som att sätta ändan på stolen. Stämmer icke. Ivar ljög. Min ända är på stolen men mitt huvud är tomt.
Att jag känner ett sånt motstånd till just skrivandet kommer sig kanske av att mina föräldrar ofta skrev, om juridik och om musik. Och skrev dom inte, läste dom böcker istället.
Som barn tillbringade jag somrarna i ett stendött litet soldattorp i Sörmland. Där var mina föräldrar lediga och ägnade all sin vakna tid åt läsning. Aldrig att de lekte med mig. Ibland hände det dock att pappa tog med mig på utflykt till någon av ortens många kyrkor. Han älskade kyrkor och framförallt älskade han att läsa på gravstenarna. Han brukade roa sig med att finna släktband ibland döingarna. I Blacksta kyrka fann han till exempel en begravd kvinna vars bror han flera år tidigare hittat på kyrkogården i Vadsbro socken. Han var euforisk i veckor efteråt.
Pappa älskade böcker så till den grad att han samlade på dem och han vårdade dem ömt. För mig var det tvärtom. När jag var elva år rev jag sönder mina skolböcker. Tyckte det var onödigt att släpa runt på de tunga böckerna så vartefter vi var klara med ett kapitel rev jag helt sonika ut det ur boken. Detta kom till rektorns kännedom och jag blev omgående förpassad från skolan.
Ungefär samtidigt bestämde jag mig för att om jag någon gång i livet skulle få för mig att skriva en bok skulle sidnumren börja bakifrån så att man successivt läste sig fram till sidan ett. På så vis visste man alltid exakt hur många sidor det var kvar innan man var färdig. Så tråkigt tyckte jag att det var att läsa.
I dag läser jag ofta. Gärna sittandes i en Brassestol med boken i ena handen och en glass i den andra. Älskar fan att läsa. Skriva däremot, det är en helt annan sak. 3200. Pust.
Av: Magnus Uggla
