För ett antal år sedan skulle jag välja ut en kvinnlig förebild. Jag valde då Elise Ottesen-Jensen, kvinnan som bland annat kämpade för användandet av kondom. Hon reste land och rike runt och talade om sex och kondomer, detta i en tid då det inte var ovanligt att kvinnor födde upp till tio barn och tvingades se flera av dem dö. Dessutom skyddade kondomerna mot könssjukdomar.
Vid denna tid var preventivmedelsupplysning förbjuden. Motståndet var kompakt, men den fantastiska och modiga Elise gav inte upp. 1938 togs lagen bort.
Elise Ottesen-Jensen grundade RFSU, som i år fyller 75 år.
På 75 år har Sverige genomgått en sexuell metamorfos. Allt det som försiggick bakom nerdragna rullgardiner och stängda dörrar visas i dag på tv. Det började med den svenska synden på 60-talet. Och i dag undrar jag om det finns något skrymsle kvar som inte är skildrat? Läste just Ulf Lundells senaste, "Vädermannen", och där i ensamheten på Österlen piskas kärleken, och Viagran blir räddningsplankan.
Sexualitet har en stark dragningskraft, inte bara på oss som utövar den utan också på alla slags media. Det kittlar fortfarande, trots "Big Brother", Naken-Janne och de numera så vanliga homeparties med dildovisning. Det är inte alls konstigt. Sex berör det allra innersta hos oss. Där vi är som mest sårbara. Där vår hud är som känsligast och vår längtan som störst.
Och överallt dessa halvnakna kvinnokroppar. Till och med på jobbet. När jag går genom vårt kvinnohav - redaktionerna på Kungsgatan i Stockholm där jag jobbar - slås jag av alla urringningar och lårvisningar och undrar vad jag hade tänkt om jag var man. Skulle jag vara helt oberörd? Förr slapp man i alla fall att titta ner på två stora mjälla bröst på fikarasten. Eller fundera på hur den söta flickan gör när hon ska böja sig fram. Utan att trospartiet också kan beskådas. För att inte tala om alla dessa stringtrosekanter som jag ser runt lunchborden på stan.
När jag ser flickorna på skolgården undrar jag om det är audition till något nytt tv-program, "Sex and the School" kanske. Trånga linnen, uppbullade bröst med klyftvisning, jeans (denna svenska folkdräkt) som sitter smetade, den obligatoriska stringkanten eller den lilla, lilla volangkjolen som knappt nuddar låren.
Jag vet inte om de tänker på att de är sexiga när de klär sig på morgonen, eller om det bara är så här modet är i farsoten "Sex and the City" och på catwalken.
- Jag har väl rätt att se ut som jag vill, sa en 13-åring till mig när jag i min nyfikenhet ville veta hur gammal hon var.
Hjälp, har jag blivit tant! Eller är jag bara avundsjuk?
Nej, och inte religiös heller.
Att skriva och prata om sex är viktigt. Det har gjort att vi fått homoäktenskap, att vi diskuterar hedersrelaterat våld, våldtäkt, alla de politiska sexfrågorna och hur vi ska förhålla oss till dem. Under de här 75 åren har vi genomgått en erotisk revolution. Den var nödvändig. Hurra för alla dessa underordnade kvinnor som i dag tagit makten över sina kroppar. Vad skulle vi ha varit utan Elise Ottesen-Jensen och hennes efterträdare?
Så det här handlar inte om att begränsa den sexuella frihet vi uppnått, utan mer om min privata lilla klädspaning.
Jag har upptäckt att jag inte vill ha alla dessa kroppsdelar på dan och i stan. Varsågoda, ta av allt ni vill, men gör det helst på stranden eller hemma! Och har ni tänkt på att ju mer kvinnan/tjejen klär av sig, ju trängre hennes kläder sitter, desto större blir hans outfit, oformligt stor T-shirt, nedhasade byxor med hängröv eller jättebadbyxor eller surfshorts eller vad de nu heter. Det plagget måste vara bland de mest oattraktiva som uppfunnits.
Det känns inte jämställt. Nä, tjejer, klä på er.
Av Amelia Adamo
