”Jag kollar vem som går bakom mig när jag går hem sent, ser till att någon vet vart jag ska och vilken tid jag borde komma fram. Jag sätter mig inte i vilken taxi som helst.” (Bilden är arrangerad). Foto: COLOURBOX
”Jag kollar vem som går bakom mig när jag går hem sent, ser till att någon vet vart jag ska och vilken tid jag borde komma fram. Jag sätter mig inte i vilken taxi som helst.” (Bilden är arrangerad). Foto: COLOURBOX
Clara Lidström

Ni måste ta ert ansvar, pojkpappor

Publicerad

Det är speciellt att hälsa på i sina barndomskvarter. Att se allt som förändrats och allt som är samma. Jag kopplar hunden och går en sväng kring grannskapet där jag växte upp och bodde i tjugoett år. Sneglar genom hål i häcken och noterar vem som målat om och vem som byggt en ny veranda. Ser den unga familjen som flyttat in efter han som dog i våras.

Expressen getinglogga
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag tar svängen på skogsstigen där jag brukade leka och ser att andra byggt en koja där vår koja en gång var. Jag passerar min gamla skola och stannar till vid mitt klassrum och tittar in. Det mesta är sig likt. Och allting kommer tillbaka till mig.

Jag kan inte klaga på min uppväxt. Jag bodde i ett tryggt kvarter med två vettiga, kärleksfulla föräldrar. Jag gick på en bra skola med en massa välanpassade medelklassungar med engagerade klassföräldrar. Men den känsla som i minnet lyser starkast från min barndom är rädsla. Jag var så otroligt rädd. Inte för monster, spöken och troll. Men för blottare, fula gubbar och pedofiler. Och jämnåriga killar.

Jag var så rädd och tyvärr fanns det fog för rädslan.

LÄS MER: Vegetarianer räddar inte nödvändigtvis fler djurliv 

Nina Gualinga. Foto: PRIVAT

Patriarkatet 1

Nina Gualinga blev nekad att amma sin son under ett besök på passexpeditionen, för att handläggaren enligt uppgift tyckte att det var obehagligt. Själv har jag hört snubbar som på allvar jämför amning i offentligheten med att de själva skulle dra fram snoppen och kissa. Att en kvinnas nakna bröstvårta år 2017 anses lika laddad som en mans könsorgan är bisarrt. 

Jag var rädd för killarna som slogs med pinnar eller sylade isiga snöbollar i skallen på mig när jag gick hem från skolan. Rädd för den stränga fritidsledaren som brölade med sin basröst och svor. Som röt spela inte som kärringar för i helvete.  Rädd för hockeyklubban i sidan på gympalektionen och fotboll i magen på rasten. Rädd för den manliga pedagog som med våld bände upp munnen på min tjejkompis som tagit en bit socker från lärarrummet. Den där mannen som ringde hem till min kompis storasyster och ville fota henne i underkläder. Blottaren som höll till runt skolgården. Varningslapparna som en lärare delade ut på lektionen, men som sedan samlades ihop igen. För att de inte skulle skapa panik hos föräldrarna. Jag minns polisbilen som kom dit men åkte igen med oförrättat ärende.

Allra tydligast minns jag den gubbe som dök upp när jag och två kompisar var ute och lekte i skogen en vårvinter. Och som sedan förföljde oss när vi sprang genom skogen i panik. Hem till en släkting vars hus vi skräckslagna gömde oss i. En timme senare – när vi äntligen vågade oss hem - såg vi att han stod och väntade utanför huset där vi gömt oss. Jag minns hur jag fyllde tolv och erbjöds självförsvar i skolan. För att Hagamannen satte skräck i staden. Och inte förrän jag fyllde tjugo skulle de lyckas fånga honom.  

Jag har inga minnen av att jag har varit rädd för någon kvinna under min barndom. Men rädslan för pojkar, unga män och fullvuxna karlar var närvarande.

Nu är jag vuxen men det är fortfarande män jag fruktar. Jag kollar vem som går bakom mig när jag går hem sent, ser till att någon vet vart jag ska och vilken tid jag borde komma fram. Jag sätter mig inte i vilken taxi som helst. Och blir samtidigt kallad hora av en chaffis när jag har mage att välja bort hans svarttaxi på Arlanda. När jag skriver en krönika kommer de otrevliga mejlen alltid från män – precis som de äckliga kommentarerna på Instagram. Män, män, män. Man ska akta sig för att reta dem. Man vet aldrig när de går till attack.

LÄS MER: Vad ska vi göra åt alla gubbglin? 

Taylor Swift.Foto: JOHN SALANGSANG / AP TT NYHETSBYRÅN

Patriarkatet 2

Radio-DJ:n David Mueller stämmer artisten Taylor Swift på 24 miljoner kronor för att han anser att hon gjort att han förlorat sitt jobb. Kruxet: han förlorade jobbet efter att under en plåtning stoppat upp handen under Swifts kjol. Vad ska vi göra med män och deras oförmåga att ta ansvar över sina egna handlingar? 

Men när kvinnor pratar om sina upplevelser av mäns våld får de höra att de inte ska generalisera. Inte alla män. Du kan inte gå omkring och misstänkliggöra alla män! Samtidigt är vi sedan barndomen uppfostrade till att inte lita på dem. Du är väl inte så dum att du liftar när du missat bussen? Du dricker väl inte en drink du lämnat obevakad? Du är väl inte så naiv att du följer en kille du precis lärt känna hem? Då får du ju faktiskt skylla dig själv om det händer något!

Ibland går någon snubbe ut och berättar att han blivit feminist för att han fått en dotter. Som om han förtjänade en medalj av ädelmetall för att han plötsligt tycker illa om diskriminering. I alla fall när den drabbar hans barn. Men att bli feminist när du får döttrar är ett jävla slöseri. Det är ju män med söner det kommer an på. 

Pojkpappor – ta ert ansvar. Bara gör det. Ansvar och skuld vilar på era axlar.

LÄS MER: 

Peter Madsen.Foto: BAX LINDHARDT / EPA / TT

Patriarkatet 3

Vad som egentligen hände i ubåten får vi kanske aldrig reda på. Men man kan lita på att Leif GW har en teori. ”Peter Madsen har råkat i delo med Kim Wall. Han har blivit så förbannad att han klappat till henne. Då har hon börjat skrika och satt sig till motvärn varpå han försökt få tyst på henne genom att strypa henne. Det är nämligen så det går till i åtta fall av tio vid sådana här brott”. Återigen: män, män, män.

Relaterade ämnen

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag