Clara Lidström

Dessa inlägg har ingen
plats en sorgens dag

Publicerad

Den senaste veckan har Facebook- och Instagramflödet fyllts av reflektioner kring attacken på Drottninggatan. Rörande bilder av främlingar som gråter och kramar om varandra. En tungt beväpnad polis som hjälper en äldre dam över gatan. Tusentals människor som sammanstrålar i manifestation.Vi låter oss inte skrämmas. Vi låter oss inte splittras. Svenskarna är berörda och vill visa det.

Expressen getinglogga
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Men något annat finns också där i flödet. Någonting som stör mig. Reaktionerna och berättelserna från de som nästan drabbades personligen. De som berättar hur de köpte korv på Drottninggatan i somras. Eller de som passerade precis där för bara två månader sedan. För att inte tala om de som ibland brukar stå vid Åhlénshörnet och titta på folk - men just denna dag hade skoskav och i stället gick och köpte plåster.

Så många är i denna tragedi fullt upptagna med att sätta förstoringsglaset på sig själva. Fundera på sin egen roll i det hela och hur de nästan hade kunnat råka illa ut. Alla Jag-hade-nästan-kunnat-vara-där-människor till er vill jag skrika, fyra personer har faktiskt dött! Och femton skadades svårt. Människor har råkat illa ut. Ändå är Jag-hade-nästan-kunnat-vara-där-människor fullt upptagna med sig själva.

Att man relaterar en fruktansvärd händelse till sig själv är inget märkligt. Det gör jag också. Man påminns om livet skörhet.

Men när jag läser alla dessa jag-hade-nästan-kunnat-vara-där-inlägg i sociala medier känns det ändå typiskt för vår narcissistiska tid. Vad är något värt om man inte kan spegla sig i det? Och skynda sig att skriva om det på Facebook. Fyra människor har dött. Ett barn har slutat leva. En syster kommer aldrig hem till sina syskon igen och en familj har blivit utan pappa. Det här är på riktigt. Och i det sammanhanget mår jag illa av att höra sensationslystna jag-hade-nästan-kunnat-vara-där-berättelser.

Inom psykologin finns ett begrepp kallat mentaliseringsförmåga. Det handlar om förmågan att sätta sig in i hur andra människor tänker, känner och upplever saker. Vi människor är olika och uppfattar verkligheten därefter. Vi har olika kunskaper och erfarenheter som präglar oss. Att ha en god mentaliseringsförmåga innebär att man kan kliva utanför sig själv och sina känslor och försöka leva sig in i någon annans känsloliv.Ett slags intelligens, alltså.

Tyvärr misströstar jag ofta kring människans mentaliseringsförmåga. Eller snarare bristande intresse för mentalisering. Jag beundrar de människor som verkligen var där förra fredagen. Som släppte allt för händerna för att försöka rädda liv. Människor som öppnade sina hem, skjutsade främlingar, kom ut med filtar och mat till de som satt och frös. Men lika glad som jag blir av dessa människor lika bedrövad blir jag av jag-hade-nästan-kunnat-vara-där-typerna.

I slutändan handlar allt ändå om dem själva.

En lastbil som kör in i fredagsflanerande människor på Sveriges mest kända gata är fruktansvärt. Det krävs ingen Einstein för att kunna leva sig in i offrens känslor. Bara en smula mentaliseringsförmåga. Och den goda smaken att inse att kommentarer som ”jag hade nästan kunnat stå precis där och ätit grillkorv” är idiotiska. De har ingen plats en sorgens dag.

Hundhår!

Forskning från University of Alberta visar att kvinnor som bor med ett pälsdjur under eller strax efter graviditeten föder friskare barn. Jag visste väl att det fanns någonting bra med allt hundhår i soffan!

Nu terrorister, då nazister

”Mamma jag är så rädd för terroristerna”, hörde jag ett barn säga på förskolelämningen. I en liten by på landet tycker man kanske inte att det hotet skulle kännas allt för akut. Men varje generation har sin skräck. Själv född på sent åttiotal var jag mest rädd för rasister och nazister när jag var liten. Trots mitt blonda hår och mina blåa ögon.

Äntligen Skam

Efter att Big Little Lies på HBO tagit slut är det tur att Skam säsong fyra snart börjar sändas. Man får fokusera på de små glädjeämnena i livet.

Relaterade ämnen

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag