Cecilia Hagen: Jag flydde för att det var så hjärtskärande

Gick och såg Mammut, Lukas Moodyssons senaste film.
Den hade premiär häromveckan och man vill ju försöka hänga med. Man vill det särskilt mycket i min ålder, eftersom alla som är något yngre utgår ifrån att man tappat greppet totalt.
Detta kan man givetvis strunta i men just jag vill ändå streta emot, vill inte uppfylla den fördomen.
Egentligen är det helt omöjligt att vara informerad om precis allt som rör sig, oavsett hur gammal man är, och allt omöjligare tycks det bli. Men jag vill alltså försöka och det var därför jag pallrade mig iväg att se den där filmen alldeles för mig själv härom sena eftermiddagen.
Jag satt som fastskruvad i min biostol i en timme. Sen reste jag mig och gick.
För att jag inte stod ut. För att jag fick så ont överallt. För att små tappra filippinska pojkar som gråter förtvivlat efter mamma som är i New York och passar en liten flicka vars föräldrar visserligen är fulla av de bästa intentioner men ändå inte har tid med henne, det är hjärtskärande.
För att jag ser mig själv som barn, för att jag ser mig själv som mamma, för att jag ser mina barn som små, för att vad man än gjort så är det för sent och för att barn är så utlämnade åt vuxna som inte vet hur de ska bete sig för att göra det rätta.
Hur filmen än anses vara och vad den än anses avhandla, så borrade den sig rätt in i min ömtåligaste akilleshäl och därför flydde jag.
Och jag flydde raka vägen att köpa mig en stor bit Oskar II:s tårta och denbjöd jag mig på till kaffet efter middagen och sen kändes allt lite bättre.
Man får passa sig så att man inte blir mer än lovligt överviktig bara för att man försöker hänga med.

Såg förresten att Tina Turner är på väg hit att sjunga och dansa i Globen. Tina Turner, Madonnas överkvinna. Hon fyller 70 i november.
Jag såg henne på samma arena i maj 1990. Då var hon på avskedsturné, hette det. Det är snart 19 år sen, herreguuuud vad tiden går.
Redan då föll jag i avundsam beundran vid anblicken av denna illstarka lilla trollkvinna med Medusaperuk, iklädd endast en något förlängd nätundertröja som visade att intet behövde döljas.
Jag hade teaterkikare med mig, men inte ens efter nittio minuters intensiv workout på scenen lyckades jag sikta en enda svettpärla någonstans på Tina Turner.
Några år senare, i februari 1996, var hon tillbaka i Stockholm och då fick jag träffa henne. Jag studerade henne lika närgånget då och konstaterade: "Gäddhäng? Icke en tillstymmelse. Celluliter? Inte ens det. Hon ser ut att leva på källvatten, rå ginseng och en och annan mycket blodig biff. Fast hon äter fortfarande godis och dricker mycket kaffe med både socker och grädde i, försäkrar hon. Och tränar gör hon knappt, hon använder repetitionerna inför sina olika avskedsturnéer till det.
- Publiken kräver fortfarande att jag ska komma, kuttrar hon, så varför sitta hemma och ha tråkigt?
Om du är som du ärjust nu, då lär du väl ge dig ut på ständigt nya avskedsturnéer i minst tio år till, säger jag.
- I guess so, säger hon och avfyrar ett blixtrande leende."
Skrev jag alltså för 13 år sen och nu är hon på väg till Globen igen. Men då kan jag tyvärr inte vara med. Då är jag på San Michele.
San Michele?
Såg ni senaste På spåret? Då borde ni veta. Det var det ställe som Marcus Birro var ensam om att kunna namnge.

Avslutningsvis tänkte jag göra reklam för det suveräna och roliga sång- och danspotpurriet A Hollywood Tribute - Showbusiness på Oscars.
Sharon Dyall, Carl Dyall, Rennie Mirro. Vilka stjärnor!
Och Hanna Lindblad, ojojoj. Hon kommer att bli något stort, nej, hon är redan det.
Mossigt? Inte det minsta.
Och man sitter garanterat föreställningen ut och efteråt är man på ett lysande humör, det finns inget behov av så mycket som den minsta lilla tröstetårtsmula.
Fast ett glas champagne hade inte varit fel.

Av Cecilia Hagen
cecilia.hagen@expressen.se