Apropå i stort sett ingenting: visst låter ordet väninnor trevligt? Visst har det en alldeles särskilt varm klang?

Visst är det så att har man bara ett gäng väninnor att ty sig till och stöttas av, då kan man känna sig trygg och tillhörig och vakna utan oro varenda morgon, oavsett väderlek?

Visst är systerskap något fantastiskt? Något oomkullrunkeligt, något att låta sig omslutas av när åskan går och kriser står för dörren och livets stora omvälvningar och förluster drabbar med våldsam kraft?

Visst är väninnor alltid att räkna med? Visst vet man att de ställer upp i vått och torrt och stöttar och lyssnar och visst har man alltid lika kul tillsammans? I väninnegruppen.

Visst vore det nästan att häda att påstå motsatsen?

Åååååå tjejer, åååå tjejer!

Visst ser väninnor bara till varandra som de människor de är? Inte som personer med mer eller mindre makt och inflytande och pengar?

Visst är det så att även om män kan bedra och överge, så gör aldrig väninnor det? Väninnor förtalar inte varandra. Väninnor vill varandra enbart gott. Det är det som är själva kvintessensen av ordet väninna, särskilt väninnor i grupp. Ingenstans i tillvaron kan man vara så absolut sig själv, ingenstans kan man släppa på alla försvar och blotta sitt inre lika skyddslöst som i en sen åratal etablerad grupp väninnor?

Aldrig att små kotterier skulle uppstå inom en sådan grupp, det kan inte ske. Inre strider kan förekomma, men givetvis sker det då helt öppet så att ingen ska behöva känna sig plötsligt och obegripligt förkastad, inte längre värd att tillhöra gruppen på grund av ofta diffusa orsaker. Icke på tiden. Aldrig i världen.

Det är klart att väninnor kan tröttna en smula på varandra, det är klart att intensiteten i ett umgänge kan avta med åren, men det hör bara till sakens natur, det har inget med ondsinthet eller habegär eller maktspel att göra. Sådant där som förekommer mellan flickor.

Elaka flickor finns det gott om. Mobbande flickor är det inte svårt att hitta. Det är så flickor fungerar. De populära omger sig med ett hov, de ser det som självklart, och de styr över sina svassande underlydande med järnhand, hetsar dem i jakten på dem som känns hotande eller som plötsligt bara blivit misshagliga. Som trampat lite snett. Eller blivit lite efter.

Men det där beteendet växer vi kvinnor ifrån. Numera agerar inte anpasslingarna i våra olika nätverk ögontjänare, numera fryser vi inte ut någon för att drottningen vill det och för att hennes sol ska fortsätta att lysa över just oss. Nu är vi alla på samma nivå och alla lika snälla.

Vi har för länge sen slutat upp med att rycka i de mentala flätorna på dem som fallit i onåd och vi skickar inga lappar till varandra om hur vi ska sätta någon i frysboxen. Något vi tyckte var både roligt och lite ruskigt när vi var små otäcka flickor, men det svetsade oss ju samman. Och inte ville vi stöta oss med dem som dominerade, då kunde vi själv råka illa ut.

Numera talar vi genast ut med varandra om det är något som kniper. Numera viskar och pekar vi inte. Numera låtsas vi inte vänskap för att sen vara fientliga bakom ryggen. Numera är vi inga rovdjur.

Äsch, jag bara skojar.

Jag har hunnit en bra bit upp i åren nu och kan upplysningsvis meddela er andra att många av oss i min ålder är precis lika otäcka gruppvis som när vi var små.

Har ni inte märkt det så beror det bara på att vi mobbar mer försåtligt nuförtiden. Men mobbar gör vi.

Fast alla är inte lika goda kålsupare, jag lovar, än finns det hopp om mänskligheten!