Han: Nästan alla seglare när en sådan här långseglardröm. År 2000 beställde vi båten och sen tog det sex år innan det bar av.
Jag personligen kan bara se detta som en mardröm. Och jag minns boken SY Glädjen av Inger Alfvén. Där kvinnan följde med mannen bara för att hon inte ville bli lämnad ensam och sen tog det en ände med förskräckelse. Ville du med, Heléne?
- Absolut. Men första gången jag seglade över Biscaya var jag rädd, fast jag ville över.
Du då Arne, var du inte också rädd ibland?
- Jo, men vi utmanar inte ödet, vi tar inga risker. På SY Glädjens tid fanns inte den väderinformation som vi har nu, vi fick dagligen två niodygns- prognoser. Vi har internet ombord, annars går det inte att segla i Antarktis, därnere är det flera gånger i månaden väder som du kanske inte kan klara.
På två ställen i boken skriver Heléne att hon är rädd för vatten. Hur kan man då ge sig ut på havet i flera år?
- Jag är rädd för vatten, men inte ombord på båten. Jag är en badkruka och då jag skulle ta dykcertifikat när jag var 50, sa min pappa att det är väl omöjligt, du som inte vågar doppa huvudet ens. Jag fick mitt certifikat, även om jag fick panik vid första försöket. Jag har gjort 100 dyk, många gånger bland hajar, men jag dyker aldrig i annat än varmt och klart vatten.
Råkade ni någonsin riktigt illa ut?
Hon: Du hade inte velat vara med i Drake´s Passage, vattnet mellan Sydamerika och Antarktis.
Han: På tillbakavägen där hände det som inte fick hända, vårt internet gick sönder, vi visste inget om vädret. Vi hamnade i en storm och visste inte om de 25 meter per sekund som då blåste skulle öka till 40, eller om det skulle stanna vid detta.
Hon: Det var tur att det skedde på den sträcka det skedde, hade internet strejkat på ditvägen hade vi inte kunnat besöka Antarktis och det hade varit en katastrof för oss.
Vilken var den bästa upplevelsen?
Hon: Du kan byta bort vilken obebodd ö med palmer och vita stränder som helst mot Antarktis. Isvid-derna, ljuset, djuren.
Han: Det är den sista verkliga vildmarken.
Du lämnade sju av Sveriges tyngsta styrelseuppdrag när du gav dig av, Arne. Var det ett svårt beslut?
- Jag funderade länge på det. Jobben står ju inte kvar och väntar på en. Och skulle jag vara jättesugen på att komma tillbaka till detta när jag kom hem? Men när det väl blev 2006 var det inga problem att fullfölja planerna.
Hon: Jag tvekade aldrig. Jag sa upp mig och tänkte att det ordnar sig säkert framöver.
Just år 2006 föll din jättelika pension ut, Arne. Så du gick liksom inte tomhänt. Du tjänar 20000 i timmen som pensionär har någon räknat ut.
- I vartenda land på klotet där du varit VD eller ordförande i ett av de största företagen i femton år, blir du ekonomiskt oberoende.
Men vad anser du om alla dessa bonusar i samband med bland annat AMF Pension?
- Jag tänker då på att mina villkor var offentliga i tio år innan jag slutade. Men jag fick ingen kritik för dem under någon bolagsstämma. Jag, bror Duktig, har haft en marknadsmässig lön åt det lägre hållet, mina chefer har då tröstat mig och sagt att det ser kanske illa ut i jämförelse med andra bankchefer, men kom ihåg att du har en mycket bra pension att vänta.
Och du tog dina pengar och stack precis innan finanskrisen drabbade. Var det tur eller skicklighet?
- Jag var länge orolig för en finanskris i USA, ekonomin där var i olag, då får man en kris. Men jag trodde att den skulle komma mycket tidigare.
Båten kostade 15 miljoner och dess årliga omkostnader, exklusive segel, 600 000. Så vad kostade äventyret sammanlagt?
- Utöver båten gick det kanske på två miljoner.
Ni har det så angenämt på er resa när det inte blåser, tycks det. Mycket hummer och champagne. Har ni känt vår svenska avundsjuka?
Han: Jag har bara bemötts positivt. Vi har nu varit här på båtmässan i Ellös i tre dagar och mer än tusen personer har varit ombord. Som längst har de fått köa i en timme. De har följt vår blogg, de har läst vår bok. Det har varit direkt rörande.
Hon: Och hummern var billig i Söderhavet.
Men ni fiskade aldrig något alls själva. Varför?
Han: Jag vill inte ha blod på teakdäcket. Och så kan vi inget om fiske. Vi har frys i stället.
Och inte behövde ni hyra ut bostaden när var ute på haven, istället lät ni kakla om poolen därhemma under tiden. Jante, jante!
Han: Vi hade kunnat skriva en politiskt korrekt bok, men nu skrev vi som det var.
Heléne skriver att hon har lite dåligt samvete gentemot sina gamla föräldrar för att hon blir borta så länge.
- Ja, och min mamma avled när vi var på väg mot Mauritius. Då flög jag hem och var kvar i tre veckor. Barnen var tillsagda att inte gifta sig och inte få barn medan vi var borta. De var förresten alla och hälsade på oss under färden. Och vi hade lika regelbunden mailkontakt som om vi varit hemma.
Ni har varit helt utlämnade åt varandra på ett begränsat utrymme månadsvis i sträck. Sliter inte det på relationen?
Han: Nej, men man måste ha en mycket bra relation redan från start.
Hon: Jag tror att vi är ännu mer förälskade och förtjusta i varandra nu än tidigare.
Arbetsfördelningen ombord verkar mycket traditionell. Heléne står för de oavbrutet delikata middagarna. Kan inte Arne laga mat?
Hon: Ärligt talat nej.
Han: Fast jag lagade min egen frukost och lunch. Och seglingen delade vi på, vi hade pass om fyra timmar var dygnet runt.
Ni finns båda avbildade spritt språngande nakna i boken, mycket smakfullt, på långt avstånd. Heléne framifrån, men Arne bakifrån. Varför inte tvärtom?
Han: Detta var vårt sätt att försöka beskriva paradiset, Heléne är på en strand i Tonga och jag på en i Fidji. Och det är klart, hade det sålt bättre hade jag kunnat överväga att vända på mig.
Boken slutar på Nya Zeeland 2008. Sen dess har ni varit i Australien och Sydafrika, i Brasilien igen och i Karibien. Kommer det en bok till?
Bägge: Det är så många som frågar att det kanske får bli så.
Och vad mer tänker ni nu göra?
Han: Mycket av min äregirighet har gått över. Jag har hittills avböjt alla jobberbjudanden. Vi stannar hemma något år, men sen vill vi nog fortsätta segla de år vi har kvar att kunna göra det.
Fast är det inte lite själviskt att ge sig iväg från allt och alla på det här viset?
Hon: Kanske lite, man lever i en egen bubbla.
Han: Och när jag sitter på hemmet och ser tillbaka på mitt liv, då är det nog seglingarna jag kommer att minnas.

PS
Här är receptet på den köttfärssås Heléne alltid lagade när de lämnade en
hamn: 4-500 gr köttfärs, 1 burk krossade tomater, 1-2 tärningar grönsaksbuljong
upplösta i 2-3 dl vatten, 2 rårivna morötter, 1 stor gul lök, lite kinesisk
soja, 2-3 pressade vitlöksklyftor, salt, svartpeppar, en msk kanel, 2 tsk
timjan, 1-2 tsk Sambal Oelek.
Stek köttfärs och lök, i med morötter, vitlök och kryddor, häll lite soja över
och späd med buljongen. Låt puttra i 45 min. Avsmaka.