Cecilia Hagen

"Svårt att få till blodplaskandet"

Publicerad
Uppdaterad
Tomas Alfredson, berätta, hur fick du till alla smask- och morr- och slurp och blodplaskarljud i din vampyrfilm Låt den rätte komma in?
- Vanligtvis är sådana ljud syntetiska, men det ville vi undvika. Så skådespelarna fick åstadkomma ljuden genom att tugga makaroner eller bita i spända kokta korvar eller långsamt suga vätskan ur en köttig melon.
- Att få blodplaskande att låta rätt är svårt. Vatten är för tunt för det, det behövs något smetigare. Vi kom fram till att drickyoghurt var perfekt.
- Vi använde oss av djurläten också, från grodor och kor och särskilt grisar. Ljudet av en gris som skriar i förtvivlan väcker stark oro.
Varför älskar jag, äckelmagad och skräckfilmsallergisk, denna film? Varför kan jag inte släppa den, tror du?
- Därför att den nog är en hundraprocentigt oskuldsfullt romantisk kärlekshistoria. Den är helt asexualiserad och det är rätt behagligt att slippa all sex för en gångs skull. Och jag ser den inte alls som en skräckfilm.
Du är, för att underdriva, hyperaktuell. Tre föreställningar som just nu visas i Stockholm har du regisserat: filmen, musikalen My fair lady och Sissela Kyles enmansshow. Vilken är deras minsta gemensamma nämnare?
- Jag, till exempel. Sen tycker inte jag att det är så stora skillnader mellan det som visas på en scen eller i tv eller på film eller i radio. Hos mig är det samma grundbehov jag försöker tillfredsställa: att få berätta historier.
Vampyrfilmen handlar om en liten pojke som blir mobbad. Har du själv erfarenhet av det, av att mobba eller själv mobbas?
- Ja, det har jag. Jag vet att jag har blivit mobbad och tror att jag har mobbat. När man blir mobbad vet man det omedelbart, när man känner av att man inte får vara med. Men mobbar man är det svårare att avgöra när det händer, framför allt om det inte är handgripligt.
- Likt killen i filmen hände det att jag fick stryk. Jag var inte helt olik honom, späd och blond, fysiskt oerhört underlägsen. De där upplevelserna kan bli oerhört intensiva om de inte får ta vägen någonstans och de kan bli luriga i minnet. Man kan få för sig att det hänt mycket oftare än det i själva verket gjort. Sånt kallas upplevelsesanning.
Att växa upp som barn till Hasse Alfredson när han var som mest i ropet med Svenska Ord, med allt vad det innebar av revyer och filmer, hur var det?
- Det var som det var, jag vet inte av något annat. Men i dag kan jag givetvis se att det var en ganska ovanlig situation för en exempelvis 14-åring. Det var en väldigt alldaglig och samtidigt alldeles svårbeskrivlig vardag.
Såg du av honom mycket?
- Det kan jag inte påstå. Papporna på den tiden jobbade ju mycket. Det tyckte ingen var konstigt. Men det var filminspelningar varje sommar, då deltog jag, det var nog ett sätt för oss att nå varandra.
- Hela familjelivet inrättades kring hans filmande. Jag tyckte att det var jätteskoj. Men mina barn tycker att det är pest att följa med på inspelningar. De hatar det, börjar gäspa så fort de kommer i närheten av en inspelning.
Du hade roller i flera av filmerna. Som vadå?
- I "Äppelkriget" spelade jag i cirka tio sekunder den lilla greven som blir tvungen att sälja sitt slott till några ondskefulla tyskar som ska exploatera hela Skåne. Jag har där repliken "Adieu, mon plaisir!"
- I "Picassos äventyr" agerar jag tidningsbud i Paris och i London - ingen enda närbild i den - och i Den enfaldiga mördaren är jag sonen i den goda familjen.
Var du aldrig inne på att bli skådespelare?
- Jo, men jag insåg snart att det var för läskigt och slitsamt och utlämnande. Jag har inte nerver nog för det.
Din bror Daniel är också framgångsrik regissör, mannen bakom bland annat den lovprisade filmen Varg. Är ni blodiga konkurrenter?
- Det kan jag inte säga. Men vi har bägge haft fördelen av att få lära oss yrkets hantverksmässiga delar under vår uppväxt. I övrigt tror jag inte det vi gör har påvisbara likheter, vi har ganska olika preferenser och referenser, det är sex år emellan oss så det var helt olika skivsamlingar i våra respektive rum.
När du var två år gammal var du med om en familjetragedi av obegripliga mått, din tre år äldre bror Mats stoppade ett föremål i ett elurtag när ni lekte, fick ström genom kroppen och avled. Jag utgår ifrån att du inte kan minnas själva ögonblicket, men präglade det din uppväxt och har det även påverkat det du nu gör?
- Det är svårt att uttala sig generellt om detta eftersom det berör så många människor omkring mig. Jag kan väl säga att när något sådant här händer blir det en väldig uppmärksamhet kring det i familjen.
- Min farmor brukade berätta att hon miste fem syskon i tbc. Frågade man om hur det varit sa hon: "sånt var alla med om, vi knegade på". Men i vår tid kan en sådan här händelse bli mycket mer traumatiserande.
- Jag har försökt undersöka det här så mycket som möjligt, men själva incidenten kan jag inte få fram så där alldeles tydligt fast jag ju såg det. Vad det blir av detta i vuxenlivet är svårt att säga, det är så komplicerade kanaler i huvudet som berörs, men jag tror att jag har en stark förmåga till sentiment. Jag brukar rätt fort hitta vägar till tårar och sorg och det borde ha med det här att göra, tror jag.
Du har arbetat mycket med barn, i Bert-filmerna, i den här filmen. Har du särskilt god hand med ungar?
- Ja, det tror jag. Spädbarn tittar på mig, ungar vänder sig till mig. Jag brukar snabbt kunna upprätta ett sorts grundförtroende hos dem.
Du har två barn själv och mor till dem är chefen för Filminstitutet. Komplicerar det din tillvaro när du ska söka pengar till filmprojekt?
- Vi har inte behövt hamna under någon nepotistisk lupp ännu. Den här filmen hade beviljats stöd innan hon började. Jag hoppas att mitt kunnande och renommé står ovanför detta, dessutom är det inte hon utan filmkonsulterna som beslutar i de här frågorna.
Vampyrfilmen är såld till närmare 50 länder, har fått 15 priser hittills, bland annat i USA, vad har det inneburit?
- Massor av erbjudanden från USA. Men nappar jag så innebär det stora ingrepp i privatlivet att jobba utomlands och dessutom blir jag osäker på om jag kommer att vara tillräckligt duktig i den omgivningen, utan mina arbetskamrater och den trygghet jag har här. Vi får se vad det blir. Men det är klart smickrande.
Är du alltså tillfreds med tillvaron just nu? Eller är det något du vill ändra på?
- Jag kan lugnt säga att jag känner mig privilegierad. Dessutom har jag svårt att knorra. Jag försöker känna mig så nöjd det bara går varje dag och hålla gnället utanför dörren.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag