För fem år sen intervjuade jag målvakten Magnus Hedman.
Han hade, visade det sig till min oförställda häpnad, låtit tatuera ett sorts livs- och familjeträd på vänster arm.
Högst upp närmast axeln avtecknade sig en ängel som sträckte ut sina händer mot en fotboll och två målvaktshandskar. Nedanför följde ordet Engla, så kallade han sin hustru, och därunder fanns ett porträtt av vovven Boss, deras dogg de Bordeaux.
– Samma ras som hunden i Tom Hanks-filmen ”Turner och Hooch”, förklarade han för mig, som vid det här laget var förlamad av förundran.
Och sen tillade han att hans tatuering snart skulle byggas ut med en bild av hustruns son Isaac, en av deras gemensamma son Lancelot och därefter planerade han att klämma in en bild av jättejycken Ronja också, en napolitansk mastiff.

Om allt det där planerad blivit av har jag ingen aning, vi har inte setts sen dess. Men jag minns att jag inte trodde att han var riktigt klok och att jag hade fullt sjå att hålla masken och tand för tunga.
För något år sen var författaren John Irving på Stockholmsbesök för att marknadsföra sin roman ”Tills jag finner dig”. Omslaget föreställer ett tatuerat hjärta med romantiteln inristat tvärs över och i princip hela den 800-sidiga boken utspelar sig hos olika tatuerare runt klotet, även en här i Sverige. Som John Irving sade sig känna väl, mycket av det han skildrat var alldeles sant och själv var han tatuerade både här och där.
Karln måste vara lite rubbad, tänkte jag. En ring i örat är väl ok som utsmyckning men att klottra ner kroppen kan inte vara riktigt sunt.
Låt gå för att en och annan medlem av någon primitiv stam på bortre Nya Guinea eller i Brasiliens mest otillgängliga regnskogar roar sig med att rita saker på sig själva i brist på papper och penna, men moderna människor måtte väl ha kommit längre än så?
Trodde jag.

För en tid sen gjorde jag en söndagsintervju med den ystre flickfotografen Bingo Rimér. Han berättade att han var tatuerad snart sagt överallt. Ryggen var en tavla i fyrfärg. Armarna var fullkluddade, underbenen beklottrade. Dotterns namn hade han likt ett halsband runt halsen. Det egna namnet i svanken. Hustruns förnamn en halv decimeter norr om snoppen. Diverse gamla flickvänners förnamn fanns överstrukna på andra, inte fullt så intima, ställen.
– Det hela började med att jag plåtade ett mc-gäng, sa han, och de betalade med en tatuering. Nu kan jag inte sluta tatuera mig.
Så bisarrt. Och så svårbegripligt. Skulle det alltså vara beroendeframkallande att begagna sig själv som klotterplank?

Till i söndags intervjuade jag fd proffsboxaren Paolo Roberto. Med honom är det inte mycket bättre ställt. Tatueringar kors och tvärs. Den latinska ramsan ”Virtus: Pulchra vulnera, contemptus mortis, amor laudis” inristad på ena armen. Det ska föreställa gladiatorernas valspråk och den ungefärlig översättningen lyder: ”Manliga dygder: Vackra sår, dödsförakt, äregirighet.”
Ack ja.
Nu tycks varenda hel- och halvkändis ägna sig åt tatueringsriter. Och alla fullkomligt okända också. De minst sparsmakade har hela skallen full med vanställande symboler, blixtar vid tinningarna, kors på hjässan, dödskallar på hakor och hals.
– Är det självhat det är rör sig om, brutalt våld mot det egna jaget, en variant av småflickor som skär sig? frågade jag en mer analytisk person, som förklarade för mig att det snarare handlar om att känna sig potent och i kontroll och stark och att det var ett sätt att helga och vörda sin kropp. Att göra den till sitt altare.
Och så är det förstås trendigt. En svårreparerad trend.
En Lilla My på axeln, en blomma på foten eller ett litet Karl Alfred-ankare på underarmen är fullt uthärdligt, tycker jag. Men detta?
Snälla, söta, rara: låt bli!