Jag är ju så nyfiken av mig och därför kunde jag inte låta bli. Inte låta bli att införskaffa boken "Fifty shades of Grey" via amazon.co.uk, lite i smyg så där.

En bok som sålt mer än Bibeln ungefär, i miljoners miljoners ex, och som mest av allt handlar om sex, jag var ju tvungen.

Den är 515 sidor tjock. Jag har läst fram till sidan 122 och kommer inte att bry mig om att läsa längre.

Varför stoppade jag just där? Tja. Det var så många sidor det tog innan de kom till och sen skulle de komma till och komma till i ytterligare nästan fyrahundra sidor, visserligen med pisk och smisk adderat, men, ärligt talat, jag har inte min tid till det priset.

Jag känner att min nyfikenhet är mer än stillad och jag anar att denna bok är vad Jackie Collins böcker var för en tidigare generation, det vill säga pubertala gossars särskilda litteratur. Och som sådan givetvis viktig.

Strosade runt i Pocketshopen på Göteborgs central i väntan på Stockholmstågets avgång i söndags och kunde då konstatera att boken ligger högst på diverse listor, tätt följd av uppföljarna, och att den finns översatt nu, "Femtio nyanser av honom". Detta fick mig att fundera över hur många killar i nedre tonåren Sverige egentligen härbärgerar.

"Inte för den pryda" stod det textat på ett litet plakat framför en av boktravarna och då insåg jag att det kanske är det som är haken, att jag är pryd. I så fall, vill jag tillägga, dessutom en smula petig med var jag läser.

Apropå sex så passade Helen Gurley Brown på att dö när jag fortfarande hade semester. Jag kan inte påstå att det var hon som upplyste mig om hur små barn blir till, det gjorde mina kusiner, men det var hon som skrev boken "Sex and the single girl" och den fick jag i julklapp av min pappa när jag var sjutton år gammal och ganska nyligen befriad från min oskuld. Vi hade en påtaglig sådan på den tiden, påstods det. Vi var alla lika förvånade över att vi inte märkte att den fanns där under själva befrielsen.

Den oändligt bästsäljande boken (inte jämfört med "Fifty shades of Grey" förstås) hade undertiteln "The unmarried woman's guide to men, careers, the apartment, diet, fashion, money and men"). Den handlade alltså på ett mycket amerikanskt och ganska roligt och slagfärdigt vis om att vi kvinnor skulle se till att få både och, både en karl och ett jobb. Som om vi någonsin hade tänkt oss något annat, vi skulle inte bli som våra mammor, vi. Även om vi då, som jag ännu, skulle känna oss skeptiska till påfund som polyamori.

Nå, hon var både kul och lite corny, denna Helen. Hon grundade tidningen Cosmopolitan. Hon kom med råd som att var man dålig på karate kunde man knocka sitt tilltänkta offer med en tung parfym, att man skulle se till att lamporna vid sängen aldrig var starkare än 15 watt och måste man ur den i bara mässingen så borde man backa ut om man tyckte att ens framsida var bättre än baksidan och att sex är ett av de tre bästa ting som livet har att bjuda, hon mindes inte vilka de två andra var.

Helen Gurley Brown var 37 när hon lämnade livet som ogift kvinna, det ansågs sent på den tiden, hon gifte sig med filmproducenten David Brown och han har bland annat producerat Lasse Hallströms "Chocolat". Hon blev 90 år gammal och mycket tålde hon skrattas åt men mera hedras ändå.

Jag har kvar den där boken som pappa gav mig 1963. På försättsbladet läser jag nu till min häpnad: "Cecilia, I'm flattered to pieces you have my book" och så en parentes jag inte kan tyda och "all my best wishes, Helen Gurley Brown 23 febr 2001".

Jag har alltså träffat henne! Fantastiskt! Men jag har skrämmande nog inte något som helst minne av det.

Anmärkningsvärd var hon i alla fall och det ska jag aldrig glömma.